Dag 1 – Myror i hockeylag

Gästinlägg av min stipendiat Karl Söderström som i våras vann mitt stipendium och den här veckan följer mig i mitt dagliga arbete:

Idag har jag inte bara fått en inblick i livet som europaparlamentariker utan även insikt i hur mycket man hinner med på en dag. Dagen började egentligen med gårdagen och insparksfest för Uppsalas nya ettor, stressigt men kul. Tanken på att behöva kliva upp klockan fem morgonen därpå gjorde mig dock lite illa till mods, det är ju snudd på okristligt att kliva upp så tidigt! Morgonen började i alla fall med en stärkande tallrik fil – likt alla andra dagar – för att sedan spendera merparten av morgonen/den sena natten med att välja vilka byxor om passade bäst till grå kavaj – var det kanske tillhörande kostymbyxor eller svarta chinos? Med det avklarat (det blev de svarta) väntade jag spänt på taxin med Cecilia i egen hög person i som skulle plocka upp mig. Taxin kom och vi styrde mot Arlanda terminal fem. Jag noterade under resan att taxametern inte visade någon summa, utan bara visade FP. Wow tänkte jag – Folkpartiet har en egen taxa som måste vara gratis. Jag fascinerades över detta en stund tills jag insåg att Fp minsann inte stod för Folkpartiet utan för fast pris – Folkpartister och Eu-parlamentariker måste minsann viss betala sin taxi som alla andra människor. På flygplatsen fick vi både gå i Memberskön vilket kändes väldigt privilegierat och stort, även fast jag bara gick tillsammans med Cecilia. Karl Söderströms färdigheter på säkerhetskontroller gjorde sig som alltid påminda vilket ledde till kroppsvisitering och röntgen. Andra flygplatshändelser var naturligtvis Members lounge där man fick frukost och tidningar, väldigt trevligt. Flygresan var inget spännande alls egentligen, efter en och en halv sudoku somnade jag och sov hela vägen.

Det första jag tänkte på när vi klev ur bilen in på Europaparlamentet var hur stort det var. Det var som en riktigt flådigt hotell med jättehögt i tak, långa korridorer och utsmyckade receptioner. När jag sedan fick se en karta insåg jag att allt som allt var det typ nio riksdagar storleksmässigt, stort minst sagt. Efter säkerhetskontrollen (där karl Söderström naturligtvis glömde att plocka ur mobilen ur fickan och fick skäll av en vakt) kom vi till Cecilias arbetsrum där jag fick träffa hennes jättetrevliga kollegor, Linda, Carolin och David och bekanta mig med hennes arbetsplats och de som jobbar runtomkring.

Efter det berättade Cecilias assistent om hur olika grupper hade lagt in ändringar och kommentarer i ett förslag om hur man ska få forskare att stanna in Europa efter avslutad utbildning. Uttrycket “för många kockar” känns mest lämpligt här. Det var verkligen ett kluster av kommentarer och åsikter, som alla skulle vägas in i det slutgiltiga förslaget som Cecilia skulle lägga fram. Imorgon ska även förslaget diskuteras i en arbetsgrupp, det blir spännande. Vid det här laget gjorde min mage och allmänna hälsa klart att det definitivt var dags för ett mål mat; det ända jag hade ätit fram tills dess var tidigare omnämnda tallrik fil, vilket var klockan 05.00 och nu var klockan halv ett. Som en skänk från ovan föreslog Cecilia att vi kanske skulle gå och äta lunch. Vi åt på en stor restaurang som nästan var folktom eftersom att de flesta som arbetar på parlamentet kommer först på tisdagen eller onsdagen. efter många restaurangbesök ha jag kommit fram till en slutsats – ju mer det kostar desto mindre får man. Det gick definitivt att applicera här med. Hungrig som jag var såg jag framför mig typ femhundra potatisar med bearnaisesås men det fanns naturligtvis inte så jag beställde fisk i hummersås. Det var otroligt gott, det var det verkligen, men inte så mycket tyvärr. Tre ynka potäter låg där istället för mina femhundra, tre små rullar med fisk, som smakade fantastiskt, men mätt blev man inte. En god efterrätt löste dock det problemet och så gick vi vidare.

Nästa punkt på agendan var en utfrågning som handlade om NSA:s övervakning av Europa och om Whistleblowers. Det lät verkligen jätteintressant, vilket det var när man väl hängde med. Svår fackengelska och ibland inte ens det utan både tyska, franska och makedonska talades också. Jag passade inte jätteväl in där eftersom jag egentligen inte hade någonting där att göra. Jag var lite som en myra i ett hockeylag (jag uppfinner härmed ett nytt talesätt för att beskriva hur malplacerad jag var). Först fick jag inte ens plats att sitta så jag stod lite stelt längst bak i salen men tordes till slut fråga en man om platsen bredvid honom var ledig, vilket den var. Att lyssna var väldigt intressant, speciellt när en sk. Whistleblower berättade om hur han, efter att ha läckt information, fick sina bankkonton låsta av staten och riskerade 35 års fängelse, för att sedan bli friad på alla tio punkter. En bitter man minst sagt. Det får en även att undra lite hur mycket USA egentligen kan lägga sig i andra människors privatliv.

Efter det var det dags för omröstning om vem som skulle tilldelas ett av EU:s priser för insatser för de mänskliga rättiheternga, där bland andra Edward Snowden och Malala Yousafzai stod som tänkbara kandidater. Även här var jag som myran i hockeylaget. Speciellt med tanke på att omröstningen var hemlig och att jag inte alls fick vara där egentligen, men Cecilia hävdade att jag skulle smälta in om jag satt längst bak och lyssnade. Här upptäckte jag även att de simultantolkar på alla språk, språknörden inom mig tog över. När jag sitter där och flippar mellan tolkkanalerna knackar någon på min axel. Där står en arg kvinna och säger något på franska i stil med “Il est close”. Mina franskkunskaper sträcker sig inte särskilt långt men optimistisk som jag är tänker jag att jag ska nog kunna reda ut det här. problemet är bara att jag misstar clos (stängt) för Klo som betyder toalett på tyska, jag tänkte att fermé betydde stängt på franks, vilket det också gör. Missförståndet leder till att jag inte fattar något alls och blir utkörd ur salen. Hela dagen var sammanfattningsvis myra i hockeylag för min del.

Efter det fick jag även träffa en tolk som tolkade till svenska vilket var otroligt intressant. Eftersom att jag gillar språk otroligt mycket var detta en chans att få komma i kontakt med någon som faktiskt arbetar med det. Hon berättade massa spännande och gjorde mig nästan lite taggad att söka tolkutbildning, vem vet vad som händer i framtiden?

Arbetsdagen slutade klockan sju och därefter checkade jag in på mitt hotell, Hotell Aqua, som är jättefint. Vi åt middag på en trevlig restaurang och jag beställde en stor köttbit för att kompensera för matbristen under dagen. Nu ligger jag på mitt hotellrum och inser att jag har så mycket mer att skriva om men att ingen kommer orka läsa det, så det får sparas till ett annat inlägg. Imorgon ska jag förhoppningsvis försöka ladda upp lite bilder också, om jag förstår mig på hur det fungerar. Vi hörs då!

Karl Söderström