Arkiv

december 12, 2016

Debattartikel med Verhofstadt i UNT: Folkomröstning skapar kollaps

guy-jan-cwDebatt Så länge etablerade politiker fortsätter att spela partipolitiska spel med folkomröstningar så kommer människor att fortsätta rösta nej, skriver Cecilia Wikström och Guy Verhofstadt i UNT.

Den italienska folkomröstningen kan mycket väl ha varit en av de största dimridåerna i modern italiensk- och därmed indirekt också europeisk politik. Före valet var det många EU-kritiker som beskrev det som en allmän folkomröstning om EU, och det som presenterats som en god politisk reform, blev i själva verket en omröstning om förtroendet för den italienska regeringen och premiärminister Matteo Renzis trovärdighet att leda landet.

Renzis nederlag var inte oväntat. En sittande regering som kopplar sin överlevnad till en folkomröstning slutar nästan alltid med kollaps.

Historien är full av exempel. De franska och nederländska omröstningarna 2005 om den europeiska konstitutionen, Lissabonfördraget, kidnappades av oppositionen, som gjorde dem till folkomröstningar om den sittande regeringens fortsatta överlevnad. Det exempel som bäst förklarar Renzis nederlag, är dock 1969 års omröstning i Frankrike, som initierades av Charles de Gaulle.

Likheterna mellan Renzi 2016 och de Gaulle 1969 är slående.

Båda omröstningarna föreslog en drastisk förminskning av senatens roll, och båda ville förändra förhållandet mellan de regionala och den centrala regeringen. Precis som Renzi, så personifierade Charles de Gaulle omröstningen genom att tillkännage att han skulle avgå om fransmännen röstade nej. Mer än 52 procent av befolkningen gjorde så, vilket resulterade i attandra världskrigets hjälte inte hade förstått att det franska politiska dödläget från 50-talet, hade ersatts med 68:orna.

Lika blind var Matteo Renzi för tröttheten hos det italienska folket beträffande landets vanstyre under det socialistiska ledarskapet.

Renzi steg in i den nationella politiken som ett ungt lejon med löften om förändring, men han visade sig bara vara en yngre version av den gamle dinosaurien Silvio Berlusconi.

Han försökte, men misslyckades, att dölja omröstningens sanna mål: Att ge valbonusar till de två stora partierna, och straffa politiska initiativ utanför de gamla partistrukturerna.

Detta för att förhindra nya politiska rörelser att växa, trots att det är just färskt blod i det utdaterade politiska systemet som italienarna vill se. Dagens italienska politiska system har förödande konsekvenser för medborgarnas liv. Ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Pensionsreformen är lagd på hyllan, medan tjänstemän ger sig själva generösa pensionsprogram. Listan kan göras lång. Det är på grund av detta som italienarna röstade nej.

Det blev de facto inte en omröstning mot de europeiska idealen, som populisterna har försökt vinkla det till. Italienska väljare är trötta på den statiska delningen av makt mellan två stora grupper, som har vanskött både Italien och Europa under årtionden.

Resultatet från Österrikes presidentval var däremot en seger mot den högerextrema populism som svept över västvärlden.

Det är talande att Arron Banks, en nära vän till Nigel Farage, och Ukips främsta finansiär, i går tweetade: ”Jag antar att de [det österrikiska folket] inte genomlidit tillräckligt mycket våldtäkter och mord än.”

På en tweet föll masken, och det fula, främlingsfientliga och rasistiska ansiktet av den populistiska högern blev tydligt för envar.

Det är också talande att många i Norbert Hofers parti faktiskt skyllde sitt nederlag på Nigel Farages ingripanden. Farage sade i amerikansk tv att Hofer borde föreslå en omröstning angående EU-medlemskapet om han vann. Österrikarna har fortsatt förtroende för EU, där den senaste mätningen visar att 34 procent vill lämna unionen. Det är en radikal minskning från 49 procent, som siffrorna visade före britternas folkomröstning i juni om EU-medlemskapet. Som ett resultat av Brexitomröstningen har stödet för medlemskapet ökat signifikant runtomkring i Europa.

Stod Brexitrekylen bakom Hofers nederlag? Det är inte helt osannolikt.

Detta ökade stöd för EU ska naturligtvis inte tas för givet. Men resultatet från Österrikes omröstning visar att populistiska försök att kuppa kan stoppas. Om vi vågar föreslå modiga politiska förslag så kan tidvattnet vändas. De kommande Brexitförhandlingarna erbjuder möjligheten att påbörja en sådan process med fördjupat och förbättrat EU-samarbete bland de återstående 27 medlemsländerna som mål.

EU:s överlevnad ligger i att kunna leverera positiva politiska mål till medborgarna.

Detta kan till exempel vara ett övertygande europeiskt stimulanspaket för att få slut på den ekonomiska krisen, att tackla den höga ungdomsarbetslösheten som härjar i många medlemsländer och att gemensamt ta ansvar för flyktingarna som söker sig till EU. Utöver detta måste EU intervenera för att göra globaliseringen till en rörelse som erbjuder möjligheter för alla, inte bara för de få. Så länge etablerade politiker fortsätter att spela partipolitiska spel med folkomröstningar, i stället för att lägga fram radikala reformer så kommer människor att fortsätta rösta nej. Och vi förstår dem. I stället måste vi vara tydliga och raka! Ja måste betyda ja och nej innebär nej. Även i politikens värld.

Cecilia Wikström, (L) Europaparlamentariker

Guy Verhofstadt, (Open VLD Belgium) Gruppledare för liberalerna i Europaparlamentet

 

Cecilia Wikström cia.wikstrom@gmail.com

Följ mig: