Human organdonation i Europa

En konsekvens av den fria rörligheten inom EU är att människor lever, älskar, pluggar, arbetar och dör i ett annat medlemsland än det land där man föddes.
Därför är jag glad att jag fått vara med och i någon liten mån bidra till att medlemsländerna nu kommer att verka för att man upprättar system där man kan komma att bli donator inom hela EU om det är ens önskan.

Utmaningarna på det här området är många. Politiskt måste vi svara upp mot de förväntningar som finns från alla dem som alldeles för länge tvingas gå i en oviss väntan på ett organ som kan betyda skillnaden mellan liv och död. Uppemot 60.000 människor står i kö i väntan på ett organ och varje dag dör en människa som skulle kunnat räddas till nytt liv om det hade funnits ett lämpligt organ att tillgå.

Det sista man kan göra för en medmänniska är att ge ett av sina organ när ens eget liv är slut. För mig har det alltid varit en självklar ståndpunkt och jag är väldigt glad och tacksam över att flera kollegor vid gårdagens debatt gav uttryck åt samma sak. EU är på väg. Det är klart att det kommer att ta tid, men nog är det en ljus framtid vi möter tillsammans.

Jag kan nästan inte tänka mig en finare och vackrare illustration till vårt gemensamma Europeiska samarbete än det där vi river både bildliga och bokstavliga murar mellan våra folk när en person som avlider i ett av våra medlemsländer får möjlighet att under säkra och ordnade former ge den yttersta gåvan, ett organ - och i förlängningen livet - till en medmänniska i ett annat medlemsland. För mig är detta ett av de finaste tecknen på samhörighet och enighet på vår kontinent. Där liv tidigare utsläcktes på slagfälten ges det nu istället som en gåva över nationsgränser, från människa till människa.