Arkiv

maj 27, 2013

Måste man ha personliga erfarenheter av förtryck för att tala om fred och frihet?

Krönika publicerad i NA den 24/5

Nej-sägarnas och olyckskorparna hade fel. När krisen var som värst sa de att EU som projekt stod på upplösningens brant och att eurozonen skulle kollapsa.
Det blev inte så, tack och lov. Med mindre än ett år kvar till nästa EU-val måste visionerna om framtiden för EU, detta fredens och frihetens projekt, kläs i ord av de politiska ledarna. I dag talar politikerna i ministerrådet nästan bara om intresset för det egna landet och nästan aldrig om det gemensamma bästa.

Det är dags att Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Jan Björklund och andra ministrar nu tar på sig ledartröjan och presenterar en förnyad vision om EU-samarbetet. I höstas gick elva av EU:s utrikesministrar ihop i en gemensam debattartikel där de presenterade ”framtidens Europa”. Jag uppskattade deras text, särskilt modet de påvisar i det att de går så långt att de föreslår att på sikt skapa en gemensam europeisk försvarsmakt, ett ännu starkare finansiellt samarbete och en gemensam europeisk representation i stället för den nationella i internationella organisationer. Det var förvånande att inte finna Carl Bildt som en av deltagarna i gruppen, där bland andra utrikesministrarna från Danmark, Polen, Tyskland, Italien, Belgien och Österrike återfinns. Detta är naturligtvis ännu ett bevis på att den svenska rösten inte är särskilt stark i EU-landskapet, vilket torde förvåna många här hemma. Sanningen är att Sverige mer och mer betraktas som ett medlemsland som distanserar sig från EU-samarbetet och som följer istället för att leda opinionen.

Me, myself and I är ett evigt mantra som jag känner mig innerligt trött på. Krisen har triggat egoism och egenintresse. Jag tror, som Churchill sa redan 1946 i Zürich: ”vi måste skapa ett slags Europas förenta stater med gemensam utrikes- försvars och säkerhetspolitik”. Det är den strategi som kan lyckas om vi ska fortsätta att ha relevans i en alltmer internationaliserad värld. Nationalstaternas tid är över. Nu är sunda finansiella system och banksektorn säkrad med gemensamma spelregler, nästa steg borde bli en gemensam försvars- och säkerhetspolitik.

När ryska plan under påskhelgen flög in i svenskt luftrum stod de svenska planen uppenbarligen uppställda i hangar medan piloterna åt ägg och sill.  Det var NATO-plan som eskorterade dem ut ur svenskt luftrum. Det står helt klart att Sverige är oförmöget att möta en situation av den här karaktären. Jag är övertygad om att det vore positivt att tillsammans med våra partners i EU bygger en organisation för vår kontinents säkerhet och försvar.

Det verkar som om dästa ministrar runt om i EU som inte vet vad krig och ofrihet betyder inte klarar av att ha visioner om vår gemensamma framtid. Var och en tycks vilja gå sin egen väg, inte den gemensamma vägen. I dag det en enda av EU:s statsministrar, nämligen Angela Merkel, som själv upplevt förtryck, som i någon mening framstår som visionär. Hon pratar om freden, framtiden och ökad integration och fördjupat samarbete. Måste man ha personliga erfarenheter av förtryck för att tala om fred och frihet?

Cecilia Wikström cia.wikstrom@gmail.com

Följ mig: