Arkiv

januari 16, 2011

Messias-premiär på Operan

En stund på förklaringsberget, himmelen öppen.

Stora ord? Ja, visst!

Men ibland måste man ta till stora ord, då när de små inte längre räcker. Då, när man blir man rörd intill tårar av en kulturupplevelse utöver det vanliga. Så var det för mig i fredags när jag tog del av baletten Messias, till tonerna av Händels Messias. Jag kan nog varje ton i verket, efter att ha sjungit det som korist i olika körer under många framföranden genom åren, även om det nu är länge sedan.

Koreografen Mauricio Wainrot har för Brysseloperans balett satt samman verket genom att välja de delar ur Messias som han personligen kände starkt för. Här måste jag tillstå att han lyckats synnerligen väl att tänka bortom religion och etik. Han har tagit fasta på det djupt mänskliga, som inledningen till baletten, när alla dansare ligger ner, precis som om de väntar på ett skapelsens NU, en ny tillblivelse. Detta kommer då den skönsjungande tenoren Daniel Johansson sjunger den välkända arian:
Comfort ye my people.

Det blir signifikativt genom hela verket, detta människans omåttliga behov av tröst. I Wainrots balett tydliggörs detta genom sinnrika formationer, rörelsetolkningar som ofta handlar om tillit mellan människor, om starka och handfasta konstellationer där dansare sluts till dansare i imponerande mönster som aldrig skulle låta sig göras om inte ett uns av desperat längtan efter tillit – eller kanske är det tröst – funnes där.

Helheten blir sinnligt och på samma gång storslaget vacker. Ljussättningen av Eli Sirlin imponerar, jag tror aldrig att jag under mina 25 år som frekvent operabesökare har slagits av ett så flott ljus som så tydligt lyfter dansen.
Många av dansarna, som naturligtvis superparet Anna Valev och Olof Westring, men också Mayumi Yamaguchi och Takashi Setoguchi imponerar stort genom sin konstnärliga sinnlighet, mjuka rörlighet, känslighet och ofta rätt halsbrytande akrobatik.

Sångarna förtjänar en särskild eloge. Att tillsammans med Hovkapellet under ledning av Rossen Milanov sjunga detta verk med en sådan nerv, det är inget annat än urflott. Flera av sångarna var för mig nya bekantskaper, förutom Daniel Johansson och John Erik Eleby sjöng Marie Alexis sopranpartierna och Susanna Sundberg gjorde en känslig alt.

För mig som gammal präst finns bara en sak att säga: dagens predikan utgår. Dansen och musiken kräver absolut inga ord.

Jag talade med Wainrot före föreställningen och han visade sig vara en i mina ögon rätt alldaglig man från Argentina, men med Belgiskt pass, eftersom hela hans familj flydde Europa 1938. Mannen är dock allt annat än vanlig! Sällsynt förmåga att gestalta en biblisk text och Händels musik som ju de allra flesta av oss har en personlig relation till. Jag fascinerades av det faktum att han är jude, och alltså fortfarande väntar på Messias, som verket ju talar om som född till världen. Wainrot berättar i stället om att Messias kommer i varje steg, i varje rörelse och till varje hjärta som öppnas inför budskapet som verket bär fram till tonerna av Händels största musikaliska verk. För mig blev musiken en alltigenom ny upplevelse genom denna koreografi.

Ljuset, scenografin, musiken och dansen blir en helhetsupplevelse som jag sent ska glömma.

Dagens predikan går bort, för jag har sett änglar och bärs av deras vingslag ännu ett par dygn efter att upplevelsen av denna storslagna Messias på Stockholmsoperan är över.

DN,

Cecilia Wikström cia.wikstrom@gmail.com

Följ mig: