Arkiv

december 17, 2013

Reseberättelse från Malala-land

DSC_5804DSC_5749I torsdags, efter att sessionen i Strasbourg avslutats, åkte jag till Lahore, Pakistan, över helgen. Det kan tyckas som en galen idé att resa så långt för så kort tid, men det var denna korta tid som stod mig till buds, och det blev en riktigt lyckad och meningsfull resa torts den korta tiden. Hela idén tillkom när jag som en av ett tiotal kollegor inbjöds till den privata träffen med Sakharovpristagaren Malala Yousafzai, hennes pappa och guvernören i Pujab, Mohammad Sarwar när de gästade parlamentet för prisceremonin i november.

Jag kände då att jag gärna ville se hur utbildningssituationen i Punjab ser ut för flickor. Vi vet ju alla att 7 miljoner pakistanska barn inte har möjlighet att gå i skolan och att en merpart av dessa barn är flickor. Malala har blivit en symbol för allas rätt till utbildning. Som jag skrivit förut här i bloggen så berördes jag starkt av mötet med Malala och hennes fantastiska övertygelse och utstrålning. Jag insåg också att hennes pappa betytt väldigt mycket för henne, inte minst i det att han har en jämställdhetsagenda som går utöver en vanlig byskolelärare i Swatdalen.

Han berättade att han handgripligen hämtade både pojkar och flickor till skolan och hela han står för allas självklara rätt att lära sig saker, få tillgång både till bildning och till utbildning. en härlig kämpe för jämställdhet i Punjab, som inte precis det som denna provins annars är känd för, särskilt under talibanernas inflytande. Så när guvernören inbjöd mig att på plats se situationen i Punjab, så var jag glad att kunna tacka ja.

Det är nu, efter att parlamentet förra veckan antagit GSP plus, som ger Pakistan helt nya möjligheter att bedriva handel med EU utan tullhinder,  fönster som öppnar sig på område efter område i Pakistan. Människor är jublande glada över denna nya situation och jag vet inte hur många gånger jag hörde begreppet: We do not want more aid, but fair trade! Handel och utbildning är det som kommer att lyfta Pakistan och dess invånare. Och att vi nu visar att vi vill ha goda och för Pakistan fördelaktiga sätt att bedriva handel med EU och att vi inte villkorat detta kommer sannolikt att betyda att frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter kommer att adresseras i alla fall, därför att utgångspunkten blivit något så positivt som ett fördelaktigt handelsavtal.

Dagarna var fulla av intressanta möten, bland annat fick jag vara med om att mina kollegor här i EP, Sajjad Karim med rötter i Pakistan men nu konservativ MEP från UK och David Martin, Skotsk socialist, fick ta emot varsitt hedersdoktorat vid Punjabs universitet. Dessutom hade jag givande samtal och möten med textilindustrin, var med om en fashion show(!), mötte tre ministrar ur den nationella regeringen, hade spännande samtal med två univeristetsrektorer – och så besöket på den statliga flickskolan intill Governors House.

Den leds av Mrs Farrukh Siddique och har 35 kvinnliga lärare. De enda männen i skolan är de två musiklärarna! När jag kom dit visade det sig att alla 350 barnen i åldrarna 5-15 år hade övat in ett helt program för att berätta om sin skola, sin stad, sin provins Punjab och sitt land. De gjorde det med olika sånger, små teaterstycken, musik och dans. Helt fantastiskt! Jag kunde med glädje tillbringa lång, lång tid tillsammans med dem. Det var också väldigt roligt att få tala till dem och det kändes på något sätt som att knyta ett vänskapsband mellan Lahore, Uppsala och EU. Ska fundera ut ett smart sätt att stötta denna fina skola som gör allt för att lyfta sina elever och ge dem och deras familjer nya livschanser, möjligheten till ett bättre och rikare liv.

Hemresan blev dock ganska dramatisk. Den resa som skulle startat kl 03.00 tidigarelades därför att en folksamling samlats på natten utanför guvernörens hus. Det uppstod tumult och ansågs som en säkerhetsrisk, varför jag väcktes och blev körd till flygplatsen redan kl 02.00. Flyget skulle gå kl 04.00. Framme på flygplatsen fick vi besked om att planet inte kunde lyfta pga en obeskrivligt tät dimma, så det skulle möjligen gå kl 13.00! In stället kördes vi i ilfart till Lahore med poliseskort och tjutande sirener i fem timmar för att där stiga på ett plan till London. Därifrån åkte David Martin och jag till Bryssel och insåg att vi varit på resande fot i 22 timmar i sträck. Nästan förbi av trötthet stapplade jag i säng för att stiga upp till en ny dag med votering kring det europeiska varumärket i JURI kl 10.00.

Just nu känner jag mig glad och lycklig över voteringsresultatet: ENIGHET! Alla kollegor ur de olika politiska grupperna följde mig. Det känns nästan ofattbart- men härligt. Och all trötthet är som bortblåst. Nu väntar förhoppningsvis förhandlingar med rådet och kommissionen- men jag avvaktar beskedet om att ordförandeskapet fått mandat av medlemsländerna att sätta igång trialogförhandlingarna. Det finns fortfarande en chans att komma i mål innan mandatperioden är över!

DSC_5731 DSC_5738 DSC_5742  DSC_5809 DSC_5814 DSC_5826 DSC_5830 DSC_5845 DSC_5846  DSC_5753 DSC_5761 DSC_5764 DSC_5768 DSC_5779 DSC_5780 DSC_5783

Cecilia Wikström cia.wikstrom@gmail.com

Följ mig: