Enligt siffror från UNCHR är fler människor än någonsin, 65,3 miljoner, i dag på flykt undan krig, konflikter och förföljelse. Ungefär 40 miljoner av dem är internflyktingar i sina egna hemländer, medan över 21 miljoner av dem befinner sig i ett främmande land för att söka humanitärt skydd och nya livsmöjligheter. Tyvärr tyder ingenting på att den geopolitiska oron i vår värld kommer att avta under överskådlig tid. I den kontexten är det viktigare än någonsin att skapa en gemensam, human asylpolitik för EU där alla medlemsländer tar sin rättvisa del av ansvaret.
Rekordåret 2015 tog sex av de 28 medlemsländerna emot över 80 procent av de asylsökande, över en miljon av de drygt 1,2 miljoner asylsökande som kom – Sverige, Tyskland, Ungern, Österrike, Italien och Frankrike – medan exempelvis Estland tog emot endast 225 personer, Kroatien 140 och Slovenien 260.
Flyktingkrisen 2015, där över en miljon asylsökande tog sig till EU på kort tid, visade tydligt på vilka dramatiska konsekvenser som avsaknaden av en gemensam politik kan få. Flera krig och humanitära katastrofer kom då att förändra livet för miljontals människor i EU:s närområde. Vare sig Sverige eller EU har möjlighet att hjälpa alla människor som är på flykt i världen, men vi måste ta vår del av ansvaret och bidra till att hjälpa så många som möjligt som är i nöd.
EU måste också stötta globala processer inom FN-systemet, exempelvis arbetet med det globala ramverket för migration, bidrag till FN:s flyktingorgan UNHCR och andra organisationer som bistår flyktingar nära konfliktområden.
Framför allt är det hög tid att vi skapar ett eget välfungerande asylsystem inom EU.
I rollen som Europaparlamentets chefsförhandlare har jag ansvarat för att samla en bred majoritet i Europaparlamentet bakom en revidering av Dublinförordningen, som är hörnstenen i den europeiska asylpolitiken. Det är den som reglerar vilket land som ska ansvara för att ta emot och pröva asylskälen hos en enskild asylsökande.
Både Sverige och EU är humanitära stormakter som vi kan vara stolta över. Tillsammans i EU borde vi kunna ta den europeiska solidariteten med utsatta människor till en ny nivå, samtidigt som vi solidariskt delar åtagandet rättvist mellan medlemsländerna.
