Krönika i Borås Tidning: Inte det avslut jag ville se

Det är med lika delar glädje och stolthet som jag ser tillbaka på det arbete jag utfört i Europaparlamentet de senaste tio åren. Som ordförande för utskottsordförandekonferensen har jag den tyngsta institutionella rollen som en svensk Europaparlamentariker har haft i Europaparlamentet sedan vi gick med i EU 1995. I denna roll har jag samordnat parlamentets tjugofem utskott och lyckats halvera tiden det tar att lösa olika typer av konflikter mellan dem. Ett exempel på detta är uppdelningen av de olika programmen inom EU:s långtidsbudget som vi löste på tre veckor. Förra gången detta skulle arrangeras, 2013, tog det över nio månader.

Jag har även haft den stora äran att sitta som ordförande i utskottet för framställningar, det utskott som är bryggan till EU för medborgarna och som för EU-medborgarnas talan i Europaparlamentet. Som ordförande har jag aspirerat på att bättre ta tillvara på medborgarnas erfarenheter inom ramen för vårt lagstiftande arbete, och se till att de rättigheter och möjligheter som EU:s lagstiftning syftar till att skapa blir verklighet för alla medborgare i EU, oavsett var man bor. Det som jag själv upplever som det absolut mest betydelsefulla under mina år är att jag haft huvudansvar för revideringen av Dublinförordningen, hörnstenen i EU:s asylsystem. Flyktingfrågan är en av nyckelfrågorna för hur Europas framtid kommer att skapas. Som Europaparlamentets chefsförhandlare har jag drivit frågan om ett nytt asylsystem med tydliga regler och incitament att följa regelverket och uppfylla sina åtaganden, både för den asylsökande och alla medlemsländer. Jag har verkat för ett asylsystem som säkerställer att alla länder delar på ansvaret för de asylsökande och där medlemsländer med yttre gränser, som för de flesta flyktingar är den första ankomstplatsen i Europa, ansvar att registrera alla flyktingar som kommer och att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser.

Trots att jag redan i november 2017 lyckades samla en överväldigande majoritet, två tredjedelar av ledamöterna, bakom mitt förslag, har Ministerrådet ännu inte intagit sin gemensamma förhandlingsposition. Nu hoppas jag att nästa parlament fortsätter att bygga vidare på det enorma arbete som gjorts på Dublinförordningen och uppmanar Ministerrådet att agera.