Debattartikel i SVD: ”David Cameron vill se svag EU-ledning”
Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet.
Systemet med toppkandidater är ett bra första steg för att få fram starka kandidater i stället för bleka kompromisser i valet av ny ordförande, skriver Cecilia Wikström (FP).
Inom kort ska en ny ordförande för EU-kommissionen utses. Tidigare har detta beslut fattats i dunkelt belysta rum i nattmanglingar mellan stats- och regeringschefer, och Europaparlamentet har i princip bara ställts inför fullbordat faktum. Tack vare Lissabonfördraget blir det nu mer öppet. Inget land har längre möjlighet att lägga veto mot en föreslagen kandidat och ministrarna i rådet måste också ta hänsyn till resultatet av valet till Europaparlamentet när de föreslår en kandidat för parlamentet.
De politiska partierna runt om i Europa har därför redan före valet utsett sina kandidater till kommissionsordförande. De konservativa utsåg Jean-Claude Juncker, tidigare statsminister i Luxemburg och ordförande för eurogruppen, Socialdemokraterna utsåg Martin Schultz från Tyskland, talman i Europaparlamentet, och vi liberaler utsåg Guy Verhofstadt, tidigare statsminister i Belgien och liberal gruppledare i Europaparlamentet.
Det är alltså, till skillnad från vad Storbritanniens premiärminister David Cameron skriver här på Brännpunkt den 13 juni, inte grupperna i Europaparlamentet som har utsett kandidaterna utan de politiska partierna runt om i Europa. Det har varit en öppen process med inblandning från statsministrar och andra på den högsta politiska nivån. Den här processen har dock visat på hur fullkomligt isolerat Camerons konservativa brittiska parti är.
Eftersom de lämnat det relativt Europavänliga konservativa EPP för att i stället liera sig med främlingsfientliga Dansk folkeparti och Sannfinländarna har hans parti, till skillnad från exempelvis svenska moderaterna, helt saknat inflytande över vem den konservativa kandidaten till ordförande skulle bli. De har heller inte nominerat någon egen kandidat.
Nu när valet är över och det står klart att konservativa EPP är störst i Europaparlamentet och att Juncker därmed bör ges möjligheten att bli ordförande höjer framför allt Cameron rösten och kräver att detta nya system inte ska respekteras. Han vill att stats- och regeringscheferna, trots det nya fördragets regler, ska fortsätta att utse kommissionsordförande utan inblandning av vare sig väljarna eller det folkvalda parlamentet. Det krävs ganska många logiska kullerbyttor för att få detta att framstå som mer demokratiskt än att väljarna får säga sitt i allmänna val, men man kan i alla fall inte anklaga Cameron för att inte försöka.
Självklart är systemet med toppkandidater inte problemfritt men det är ett stort steg framåt. Vid tidigare val av kommissionsordförande har stats- och regeringscheferna gång på gång visat att de vägrat släppa fram starka ledare för Europa. De blekaste, mest mediokra kandidaterna, helst utan vare sig egna åsikter eller visioner för Europa har ofta varit de enda möjliga. Storbritannien ska vid inte mindre än tre tillfällen ha lagt in sitt veto mot kvalificerade och modiga kandidater just för att man eftersträvat en svag ledning för Europa.
Enligt Cameron är det bara 15 procent av tyskarna som uppger sig känna till Juncker och hans visioner för Europa, men frågan är hur många som kände till Barroso när han vaskades fram som en blek kompromiss för tio år sedan. Och hur många kände till senator Obama eller guvernör Bush innan de blev presidentkandidater? De flesta väljare väger ännu inte in vem de vill se som kommissionsordförande när de röstar i Europaparlamentsvalet. Att det är ännu färre som tar det i beaktande när de röstar till det brittiska parlamentet eller den svenska riksdagen torde dock vara givet. Självklart är det mer logiskt att koppla detta till Europavalet än till de nationella valen.
Det enda sättet att ge medborgarna en möjlighet att lära känna en framtida kommissionsordförande är att bygga vidare på systemet där Europas politiska partier utser sina kandidater och sedan låter dem möta väljarna och presentera sina politiska visioner. För egen del överlämnar jag på sikt gärna helt valet till medborgarna som i direkta val samtidigt som valet till Europaparlamentet skulle kunna få rösta om vem som ska bli kommissionens ordförande.
Systemet med toppkandidater är dock ett bra första steg för att se till att vi verkligen får fram starka kandidater i stället för bleka kompromisser. Det ger också ge en välbehövlig europeisk dimension till Europavalen och visar på vilka partier som samarbetar med vem i den europeiska politiken. Med tanke på den självvalda isoleringen, oviljan till samarbete och det sällskap Cameron valt i Europaparlamentet förstår jag om alla sådana klargöranden skrämmer honom.
CECILIA WIKSTRÖM (FP)
Europaparlamentariker
