Debattartikel i GP: EU sviker ockuperade Cypern
Debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten den 20/7. (pdf: uppslagcypern1 cypern2)
Den 20 juli 1974 invaderade turkiska trupper Cypern och bröt därmed mot internationell lag, liksom mot territorialprincipen och republiken Cyperns suveränitet. 200 000 människor blev internflyktingar när de tvingades bort från sina hem i norr och i dag hindras de fortfarande från att återvända. 2 000 syskon, föräldrar och partners försvann spårlöst och 1 200 av dem saknas fortfarande. Lever de fortfarande eller är de begravna i massgravar, i en brunn eller vid ett anonymt träd? Ingen vet.
I dag, 40 år efter den turkiska invasionen och ockupationen av drygt 36 procent av Cyperns territorium kan situationen för en utomstående verka normaliserad. De flesta av oss nordbor som simmar på öns vackra stränder är lyckligt ovetande om att huvudstaden Nicosia fortfarande är en stad delad av taggtråd och barrikader av rostande plåt.
Det som Turkiet försöker porträttera som ett inhemskt cypriotiskt problem mellan de grekiska och turkiska cyprioterna är i själva verket en pågående illegal turkisk ockupation. I ett försök att ändra den demografiska strukturen och förvränga populationsbalansen på ön har Turkiet genomfört en systematisk koloniseringsplan för den ockuperade norra delen av ön. I dag är de över 160 000 turkiska bosättarna långt fler än de 85 000 infödda turkcyprioterna som fortfarande lever i det ockuperade området. Dessutom beräknas det finnas över 43 000 turkiska trupper utstationerade i området. För varje turkcypriot går det numera två turkar på det ockuperade området.
Förutom alla förlorade liv är en av de mest tragiska konsekvenserna av den turkiska invasionen och den efterföljande ockupationen den avsiktliga och systematiska förstörelse av det kulturella och religiösa arvet i området. Jag har själv sett det med egna ögon. Hundratals historiska och religiösa monument, så som kyrkor, kyrkogårdar och arkeologiska platser har förstörts, plundrats och vandaliserats.
Situationen rimmar illa med EU:s grundläggande värderingar och principer. Det är en anomali att EU, vars själva tillblivelse var ett stort fredsprojekt på vilket resten av samarbetet vilar, har ett medlemsland där en tredjedel av landet står under militär ockupation och där det krävs att 860 fredsbevarande FN-styrkor står utstationerade längs den så kallade gröna linjen för att stabiliteten ska bibehållas.
En lösning av Cypern-frågan borde av såväl strategiska som humanitära skäl ligga högt upp på den europeiska utrikespolitiska agendan och jag förväntar mig att EU:s nya högsta utrikesrepresentant som efterträder Catherine Ashton i höst kommer att spela en mycket mer aktiv politisk roll i de pågående, enligt min mening allt för långsamma, förhandlingarna mellan Cyperns president och turkcyprioternas företrädare.
En del kan och borde göras från Sveriges håll. Vi har sedan länge goda relationer till Turkiet och är ett av de länder som stödjer ett framtida turkiskt medlemskap i EU. Det är hög tid att vi börjar sätta press på dem att dra tillbaka sina trupper, stoppa den illegala ockupationen och erkänna Cypern som en stat. Först då kan fred och stabilitet tryggas på ön och en gemensam framtid för de grekiska och turkiska cyprioterna byggas.
Fred innebär inte bara frånvaro av krig, utan respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Det är dags att börja uttala det som Turkiet behöver höra istället för vad de vill höra. Det europeiska samarbetet skapades för att ena Europas folk och för att bygga broar där taggtråd, stängsel och misstänksamhet tidigare utgjort gränser. Det är uppenbart att så länge ingen demokratisk lösning nås kommer dörren till ett turkiskt EU-medlemskap att vara stängd. Barrikader och fredsbevarande FN-soldater har ingen plats i dagens Europa.
Cecilia Wikström (FP) Europaparlamentariker
