Alla EU–länder måste erkänna båda föräldrarna

Publicerat på DN debatt den 3 augusti 2011
Lika rättigheter för alla människor oavsett deras sexuella preferenser står mot tradition och konservativa värderingar. Nu är det dags att med politisk vilja och sunt förnuft skapa en union för alla på lika villkor.

När jag nyligen deltog i ett seminarium om hur det är att leva som familj med antingen två mammor eller två pappor i EU, dröjde sig särskilt en skildring sig kvar i mina tankar. En ung flicka med en finsk mamma och fransk mamma berättade om hur de i det landet de levde i inte erkände att hon hade två föräldrar, utan endast en. Hon får bara ha sin ena förälders namn och trots att hon envisas med att skriva båda sina efternamn på skoluppgifter är det ingen som tar det på allvar i skolan. Hon sa: ”Det känns som min ena mamma inte ens finns, att hon är död.”

Barnens upplevelser, som följer av att deras föräldrar inte erkänns samma rättigheter som andra barns föräldrar, måste bli ett samtalsämne i alla hus och hem. Samhället måste erkänna barnens allvarliga situation, ta deras berättelser på allvar och se till att lagen tryggar deras uppväxt.

Situationen är allvarlig men det vore missvisande att inte heller skriva om att merparten av medlemsstaterna i EU börjar gå i rätt riktning. Under 00-talet har 14 medlemsstater infört möjligheten att ingå äktenskap eller registrerat partnerskap. Inom unionen kan man urskilja tre riktningar, dels länderna där progressiva krafter styr debatten och lika rättigheter eftersträvas, sedan finns de som står och stampar på samma ställe och där dessa frågor överhuvudtaget inte finns på dagordningen. I den tredje kategorin befinner sig de länder som aktivt motarbetar lika rättigheter för homo-, bi-, och transsexuella personer.

I de två senare kategorierna av medlemsstater finns inga möjligheter för samkönade par att ingå äktenskap eller partnerskap och dessutom finns det oftast en lagstiftning som specificerar att äktenskap är till för heterosexuella par. I praktiken innebär det att samkönade äktenskap och partnerskap som ingåtts i ett annat land inte erkänns. Kränkningen av parets rättigheter och underkännandet av deras status som familj är inte förenligt med de värden som EU grundar sig på.

Faktum är att bindande lagar finns i dag för alla EU:s medlemsstater att erkänna samkönade äktenskap/partnerskap som ingåtts i annan medlemsstat. En av grundpelarna till hela unionen reglerar detta, direktivet för fri rörlighet. Det är med andra ord ingen lagförändring som krävs utan i första hand, en skarp påminnelse till medlemsstaterna vilka skyldigheter de har. Om det inte räcker så måste staterna som bryter mot våra gemensamma regler anmälas till Europadomstolen.

För det kan väl inte vara så att de med en viss sexuell läggning får röra sig fritt över EU:s gränser medan andra begränsas. Den fria rörlighetens innebörd ska inte vara fri endast till namnet.

EU kommer sällan bedömas utifrån de honnörsord vi tillskriver den utan snarare utifrån den innebörd vi i praktiken tillskänker densamma. Därför måste vi alla kämpa för att alla människor ska kunna åtnjuta sina rättigheter och endast då kan vi med visshet vara säkra på att honnörsorden beskriver det samhälle som vi har för avsikt att skapa.

Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)