Årsrika är en resurs

Debattartikel publicerad i Skövde Nyheter

Vi har en märklig syn på ålder i Sverige. Allt för ofta slarvar vi bort äldre människors kompetens och många äldre vittnar om hur de utsätts för diskriminering i vardagen. Sedan den 1 januari 2013 har vi utvidgat förbudet mot åldersdiskriminering i diskrimineringslagen. Nu omfattar lagen inte bara arbete och utbildning, utan även hälso- och sjukvård, varor och tjänster, socialtjänst och bostäder för att nämna några områden. Men det räcker inte. Vi vill mer.

Bakom åldersdiskriminering ligger det vi brukar kalla ålderism, det vill säga negativa attityder mot äldre. Men det är svårt att lagstifta bort attityder. Istället måste vi förändra synen på äldre i samhället. Till att börja med kan vi byta orden äldre och gamla till årsrika. På så sätt understryker vi värdet av den kunskap och livserfarenhet människor som kommit upp i åren förvärvat.

Sveriges befolkning blir allt äldre och över 1,7 miljoner svenskar är över 65 år. Det är viktigt att årsrika människor ses som den resurs de faktiskt är i samhället och inte som en belastning. En stigande medellivslängd och förändrad demografisk situation aktualiserar därför behovet av att möjliggöra för fler att stanna i arbetskraften, samt att stå upp för den fria rörligheten i EU och välkomna arbetskraftsinvandring. Båda två kommer nämligen att behövas för att klara framtidens välfärd.

Vi måste undanröja de hinder som finns för årsrika människor som vill och kan fortsätta arbeta också efter 67 års ålder. För det krävs åtgärder som ger årsrika möjligheter att bidra utifrån var och ens förutsättningar och förmågor. Det bör utredas hur arbetsgivare, framförallt i det offentliga, ska kunna bli bättre på att anpassa arbetstider och arbetsplatser för att passa årsrika medarbetare med god kompetens.

Årsrika människor är en ovärderlig resurs inom den ideella sektorn och en av de viktigaste bitarna i det så kallade livspusslet. Statistiska Centralbyråns statistik över vad människor gör med sin tid visar att människor i åldersspannet 65-84 ägnar mycket av sin tid åt att hämta och lämna barnbarn på förskolan, hjälper anhöriga som behöver vård och omsorg och åt insatser i ideella organisationer. Det är insatser som borde synas i nationalräkenskaperna.

I många sammanhang klumpas årsrika människor ihop och bedöms ha samma önskemål och behov. Inget kan vara mer missvisande. Individens önskan om att påverka och ha inflytande över sina dagliga val och önskemål avtar inte med åldern. Framförallt kommer kommande generationer av årsrika inte att sitta med mössan i handen och vänligt acceptera att de inte får välja eller påverka sin egen situation.

Vi måste komma bort från den kollektivistiska synen på hur människor vill leva sina liv. Människor måste så långt som möjligt kunna leva som hon eller han vill hela livet, också den sista sträckan. Vi åldras som individer, inte som grupp. Det som är viktigt för en person kan vara ointressant för någon annan.

Varje människa ska bli bemött utifrån den han eller hon är och inte utifrån födelseår. Kronologisk ålder är ett uselt mått på människors förmågor. Vi måste få till en attitydförändring. Årsrika människor är en stor resurs – på arbetsmarknaden, i samhället och för välfärden.

Barbro Westerholm (FP)

Riksdagsledamot, äldrepolitisk talesperson

Cecilia Wikström (FP)

Europaparlamentariker

Anita Afzelius-Alm (FP)

Ledamot kommunfullmäktige i Skara