Bemanningsföretag

Jag känner mig överraskad och lite kluven inför nyheten som Sveriges Radio förmedlar idag om att flera stora svenska industriföretag nu inte anställer personal direkt till företaget, utan väljer att rekrytera enbart via bemanningsföretag. Visst är det bra att arbetslösa, framför allt ungdomar, får jobb, man hoppas bara att otryggheten inte ska tära på dem alltför mycket. Nog är det bättre att ha ett jobb, men det bästa är ju naturligtvis om det är ett arbete som innebär anställningstrygghet och viljan att ta ansvar för sjukdom, föräldraledighet och rehabilitering om och när det behövs.

Jag förstår så klart företagen som i kristider går den här vägen, för många av dem är ju så slimmade att det inte finns pengar till vare sig traditionell rekrytering, och inte heller till forskning och utveckling- och så skapas ju inte några arbetstillfällen. Jag tror att man bränner sig rejält, för det kommer aldrig att skapa en känsla av tillhörighet hos bemanningspersonal som hyrs in temporärt. Inte kan man begära att den som är anställd av ett inhyrt företag ska känna delaktighet och lojalitet med det företag där man bara jobbar under en begränsad tid. Det ligger något stort i att dela ödesgemenskap inom personalstyrkan i ett företag. Och att skapa en ”anda” av gemenskap låter sig inte göras så lätt. Själv minns jag med glädje när jag var anställd som präst i församlingar, bland annat i Uppsala domkyrkoförsamling. Då kände jag det som något stort och fint att ingå i en personalgrupp. Men som förtroendevald är man inte anställd. Att vara politiker är inte ett jobb, utan ett förtroendeuppdrag som man behåller och förvaltar för en tid. Jag har trots detta ambitionen att skapa en stark ”vi-känsla” och en god gemenskap mellan oss som delar öde och livsgemenskap här på mitt kontor på europaparlamentets tionde våning i Bryssel.