Cypern i mitt hjärta

I fredags åkte jag till Cypern för att arbeta med frågan om de alltsedan kriget 1974 saknade människorna. Det är de som stupade när Turkiet ockuperade norra Cypern, de flesta av dem unga män som gjorde militärtjänst. Ungefär 1500 personer uppgavs som saknade och sedan några år tillbaka pågår en omfattande identifieringsprocess av de kroppar som man återfunnit i massgravar, i brunnar och på andra ställen. Det är FN som leder identifieringsarbetet och vid detta laboratorium gjorde jag ett besök som var både intressant, lärorikt och mycket, mycket rörande. Arkeologer och osteologer lägger bokstavligen pussel medf de återfunna skelettdelarna, som därefter matchas mot efterlevandes DNA. Detta är tidskrävande och kostsamt, men synnerligen angeläget. Det är ju faktiskt så att anhörigas sorg och saknad måste få manifesteras i en begravning och så länge man inte återfunnit den älskade så lever man som anhörig i ett emotionellt limbo.

Jag tänkte i kylrummet, vid åsynen av hundratals boxar som innehåller resterna av alla dessa döda, att det ju faktiskt är så att det jag såg var de som skulle varit Cyperns framtid, stupade ungdomar, nu förvarade i bruna lådor. På eftermiddagen efter besöket vid laboratoriet fick jag vara med vid begravningen av en av de unga män som identifierats och vars kvarlevor återlämnats till anhöriga. Begravningen förrättades av biskop Porfyrios, en kär vän och kollega till mig, utrikesministern, som tidigare var ambassadör i Stockholm, höll tal och den lilla skaran anhöriga var i centrum för allas vår omtanke. Man kunde se att ingen var oberörd, det var verkligen mycket starka känslor hos oss alla som deltog.