Cypernfrågan måste lösas
Publicerat i GP den 2 november 2011
Det har gått 37 år sedan Cypern delades efter att en grekisk-inspirerad statskupp ledde till en turkisk invasion av norra delen av ön. Trots att statskuppen så småningom avstyrdes och Cypern sedan länge är en demokrati är fortfarande över 40 000 turkiska trupper stationerade på den lilla ön.Huvudstaden Nicosia är fortfarande en stad delad av taggtråd, höga betongmurar och barrikader av rostande plåt. Fortfarande väntar över 100 000 människor som tvingades fly från den norra delen av ön på att få en möjlighet att återvända till sina hem. Det är inte rimligt att i den europeiska unionen år efter år tvingas fira FN-dagen samtidigt som 1000 FN-soldater krävs för att övervaka freden mellan parterna - mitt i EU och i en av våra Europeiska medlemsstater.
Trettiosju år är en väldigt lång tid. Människor hinner födas, leva, giftas och dö. För dem i norra Europa som betraktar Cypern på avstånd, mestadels i charterbolagens glansiga resekataloger, innebär varje år som passerar att läget känns mer och mer normalt. Konflikten är så gammal att den inte upplevs särskilt stötande. Men vi måste tala klarspråk och säga att detta är en anomali inom EU, vars själva tillblivelse var ett stort fredsprojekt på vilket allt annat samarbete vilar.
Det krävs bara att man besöker Nicosia för att känna att den olösta konflikten är oerhört plågsam. Varje år som går lägger ytterligare bördor på tyngda axlar. Längtan efter familjehemmet, mormors grav, att kunna ta en promenad genom pinjedoftande stigar ned mot havsviken där man lekte med sina syskon som barn. Längtan efter syskon som sedan 37 år fortfarande saknas, som man vet ligger i någon massgrav, brunn eller under ett anonymt träd tillsammans med några av de övriga 2000 saknade. Man sörjer sina älskade som aldrig återfunnits och aldrig kunnat begravas. Sorgen tar aldrig slut. De som lyckades få med sig gulnande fotografier bevarar dem, men de allra flesta har inte ens det. Bilderna och alla andra ägodelar blev kvar i hemmet som man tvingades överge vid flykten under den turkiska invasionen.
Den första juli 2012 tar Cypern över ordförandeskapet för den Europeiska Unionen. Många med mig var tveksamma till att släppa in Cypern i EU utan att man hade lyckats återförena ön. Därför har vi dessvärre den märkliga situation som råder. Men jag menar att det nu är mer angeläget än någonsin att få till stånd en lösning som kan accepteras av både grekcyprioter och turkcyprioter. Europa kan och borde göra mycket mer. Med sitt strategiska läge i hjärtat av en konfliktfylld region skulle ett genuint och djupt europeiskt engagemang för försoning och samarbete på Cypern kunna bidra till att stärka de hoppfulla strömningar som inspirerats av den arabiska våren.
FN:s bedriver idag ett fantastiskt arbete med att identifiera och överlämna till anhöriga de personer som dödades under striderna 1974. Man letar fram massgravar, arkeologer och osteopater arbetar tillsammans och med hjälp av modern DNA-teknik identifierar man kropp för kropp. Jag besökte nyligen centret där grek- och turkcyprioter under FN-mandat arbetar sida vid sida. Jag hade även förmånen att få delta vid en begravning av en ung man som dödades 1974 vars kvarlevor för några veckor sedan kunde lämnas tillbaka till en familj som efter 37 år kunde få ta ett verkligt farväl, uttrycka sin sorg och få ta ett värdigt avsked.
Detta är en förutsättning för försoning. Sverige tillhör trots vår stolta tradition av att stödja FN i dess arbete de länder som inte bidragit med resurser till arbetet med att identifiera saknade på Cypern. Här skulle Sverige kunna göra en viktig insats. Hittills har 300 personer identifierats och med dagens takt skulle det viktiga arbetet behöva ta ytterligare flera årtionden innan alla saknade har återbördats till sina familjer. Med ökade resurser skulle fler familjer från båda sidor kunna få begrava sina nära och kära medan föräldrar och syskon fortfarande är i livet. Försoningen skulle på så sätt kunna ges en chans att ta över bitterheten.
Konflikten har även lett till att betydande europeiska kulturhistoriska värden förfaller och riskerar att försvinna för all framtid om inte krafttag tas inom en nära framtid. Att återställa historiska platser och religiösa helgedomar på båda sidor skulle bistå till att stärka turismen och ekonomin samtidigt som det skulle bidra till att skapa försoning och minska spänningarna på ön.
Slutligen måste Europa spela en mycket mer aktiv politisk roll i de pågående förhandlingarna mellan Cyperns president Christofias och Turk-cyprioternas ledare Talat, vilka väntas träffa FN:s generalsekreterare i New York i slutet på veckan. En återförening av Cypern är en förutsättning för att öppna dörrar för Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap och det skulle lösa många knutar mellan Grekland och Turkiet. Det skulle också vara ett positivt exempel på försoningens kraft i en del av världen som sett allt för många förlorade chanser.
En lösning på Cypern-frågan borde av såväl strategiska som humanitära skäl ligga högt upp på den Europeiska utrikespolitiska agendan. Det europeiska samarbetet kom en gång till för att ena Europas folk, för att bygga broar där tidigare taggtråg och misstänksamhet utgjort gränser. Låt oss slå fast att barrikader och fredsbevarande FN-soldater inte ska tillhöra morgondagens Europa.
Cecilia Wikström
Europaparlamentariker (FP)
