Dela asylansvaret på fler EU-länder
Publicerat på DAGEN debatt, den 27 december 2011
Inom EU:s institutioner pågår arbetet just nu för fullt med målet att bygga upp ett gemensamt europeiskt asylsystem, något som man enats om sedan 1999. Men vägen dit har kantats av problem och stötestenar och många har ställt frågan ”Behöver EU verkligen ett gemensamt asylsystem?” Mitt svar är enkelt, ja det gör vi.
Asyl handlar ytterst om medmänsklighet. Alla EU:s medlemsländer har undertecknat Genèvekonventionen och därigenom förbundit sig att ge människor med asylskäl skydd inom sina gränser.
Trots detta ser mottagandet av flyktingar mycket olika ut i medlemsländerna. Samma person kan ha 75 procents chans att få sin asylansökan godkänd i ett land och mindre än en procents chans i ett annat medlemsland. Tio av EU:s medlemsländer tar emot 90 procent av alla asylansökande i EU, vilket betyder att det finns sjutton länder som skulle kunna göra mycket mer.
För att komma tillrätta med dessa missförhållanden behöver vi bindande gemensamma regler. Genom ett gemensamt system kommer vi att kunna ställa högre krav på de medlemsländer som påvisar brister i hur de tar emot asylsökande att bygga upp välfungerande, adekvata system. Vi kommer också ha större möjlighet att övervaka att alla medlemsländer följer de gemensamma reglerna.
Ofta får jag höra att Sverige inte borde gå med på detta samarbete därför att vi har så välfungerande system i Sverige att vi inte ska sänka våra standarder. Men kom ihåg att vi genom EU-lagstiftning endast inför ett golv, inte ett tak för nivån på mottagandet.
Sverige må ha ett välfungerande system, men vi kan ju inte ta emot alla flyktingar som kommer till Europa. Om fler länder förbättrar sina asylsystem så kommer vi att kunna hjälpa fler människor som är i behov av skydd. Det vore därmed oansvarigt att inte verka för en generösare asylpolitik även i andra medlemsländer.
Nyckeln till ett fungerande gemensamt asylsystem är solidaritet. Vi måste visa solidaritet med de flyktingar som kommer hit, men vi måste också bygga solidaritet mellan medlemsländerna.
Vissa länder befinner sig på grund av sin geografiska position i ett mer utsatt läge än andra och det är viktigt att alla medlemsländer delar på ansvaret.
Detta är parlamentets linje, men i rådet är det långt ifrån alla medlemsländer som vill gå med på det. Vi ser i dag en allt större förtroendekris i Europa. Medlemsländer är helt enkelt rädda att bli utnyttjade av andra länder.
Jag menar att solidaritet måste gå åt två håll för att vara hållbar. Det är solidariskt att på ett riktigt sätt implementera och följa det gemensamma regelverket, men solidaritet är också att ställa upp för de medlemsländer som har större svårigheter eller är utsatta för ett orimligt stort tryck.
Jag är rapportör för revideringen av Dublin II-förordningen, som avgör i vilket medlemsland en asylansökan ska behandlas.
Förordningen utgör kärnan i det gemensamma asylsystemet. Rapporten har länge varit blockerad i rådet då medlemsländerna inte kunnat enas om hur man ska gå vidare. Men det polska ordförandeskapet har nu blåst nytt liv i förhandlingarna genom att föreslå att inkludera en utvärderingsmekanism i Dublinförordningen.
Detta innebär att alla medlemsländer kontinuerligt ska granskas av det europeiska asylkontoret och kommissionen så att brister upptäcks i tid och vi kan undvika att få ett nytt läge som i Grekland där asylsystemet fullständigt kollapsat. Parlamentet välkomnar detta förslag.
Förhandlingarna kring asylpaketet fortsätter alltså och takten har nu ökat något. Jag är fortfarande hoppfull om att vi kan nå en överenskommelse inom utsatt tid.
Min drivkraft är att vi måste se till att EU har kapacitet att skydda de människor som flyr från förtryck. Ytterst handlar det om allas vårt medmänskliga ansvar.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (FP)
