Dödshjälp eller livshjälp?
Jag känner mig sorgsen, upprörd och djupt oroad över att enskilda riksdagsledamöter nu lämnat det samförstånd vi haft i svensk politik när det gäller rätten till läkarassisterad dödshjälp. Hitintills har vi stått upp för människors rätt till bästa tänkbara livskvalitet också under livets allra svåraste och mest utsatta dagar. Nu kan vi snart befinna oss på ett sluttande plan.
Jag menar att demokratins främsta uppgift måste vara att värna livet - från det att en människa föds tills dess hon dör. Människans värde får aldrig någonsin devalveras. Det får inte ske på grund av ålderdom, sjukdom, funktionshinder eller något annat.
Om debatten om dödshjälp nu tar fart har vi all anledning att känna oro över att ensamma, sjuka och bortglömda människor kan komma att känna att de inte har rätt att leva och att de inte ska bli till bördor för andra. Det är sådana tankar och upplevelser som kan leda till att människor kan känna att man önskar avkorta sitt liv för att inte ligga andra människor till last.
Jag blir djupt oroad redan av det faktum att några ledamöter, ett par av dem i mitt eget parti, nu talar om detta på det sätt som sker. Att tillåta läkarassisterat självmord är att gå från den etik som väglett läkarvetenskapen sedan Hippocratus dagar: att bota och, när det inte låter sig göra, alltid lindra människan i nöd.
Som kristen är det för mig självklart att slå vakt om de svagaste i samhället. Dit hör sjuka, ensamma, utstötta och bortglömda, precis som gamla, våldsoffer eller de som helt enkelt bara flytt hit för att rädda sig och sina anhöriga undan krig och förföljelse. Jag uppmanar oss alla att reagera med skärpa när människans värde tillåts att ifrågasättas.
