Dublinförhandlingarna avslutas definitivt idag
Idag är en stor dag. Efter månader av förhandlingar- och ibland rätt oortodoxa metoder om sanningen ska fram- så har jag inbjudit mitt team, alltså representanterna för de andra partierna, till ett avslutande mötekring Dublinförordningen idag kl 17. Där ska vi bekräfta vår överenskommelse med ministerrådet och kommissionen. Det är alltså mest ett formellt avslut, substansen har vi varit överens om sedan den sista trialogförhandlingen i juli.
Under våren har vi haft fyra trialoger. Det var oerhört påfrestande tidvis, men till slut nådde vi i mål. För många rätt svårt att tro på, men jag ville aldrig ge upp. Idag, när hela resan närmar sig sitt slut, så minns jag särskilt ett stort sammanträde med asylgruppen, dvs alla teamen bakom var och en av de fem rättsliga akterna som ska utgöra asylpaketet, för ungefär ett och ett halvt år sedan. Vid detta möte, som ägde rum under det polska ordförandeskapet, kände jag verkligen hur ödesmättad situationen var. En känsla av ”nu eller aldrig”. Så när jag tog ordet och förklarade hur jag såg på möjligheten att skapa detta gemensamma europeiska asylpaket så använde jag bilden av att vi står vid en återvändsgränd och att alternativen är att antingen aceptera detta och alltså inte bygga en gemensam asylpolitik, eller att konstruera en helt ny väg som kan ta oss framåt.
Det fanns en stor acceptans för mitt resonemang och så började vi skapa ett ”early warning system” i stället för ett automatiskt avbrytande av överföring av flyktingar från ett medlemsland till ett annat. Denna EWM är nu tydligt på plats under namn artikel 31 i förordningen.
Det är så många tankar och känslor inom mig idag. En lång resa närmar sig sitt slut och det finns stor anledning till reflektion över allt som skett. Kunde jag gjort annorlunda, har resultatet blivit bra?
I den bästa av världar skulle vi inte behöva någon Dublinförordning utan de männisikor som av olika skäl tvingats att fly sina hemländer skulle kunna söka asyl var de ville i EU. Men nu finns förordningen och det jag gjort under denna långa process är att så långt det varit möjligt förbättra dagens regelverk. Min enkla slutsats är att Dublin II blir betydling bättre som Dublin III.
Det har handlat om svårlösta frågor, exempelvis definitionen av familj, rättigheter för ensamkommande flyktingbarn och tydligare regler och tidsbegränsningar för låst förvar av flyktingar. Det övergripande målet är att skapa ett humant asylsystem före slutet av året. Dublinförordningen är en av de fem rättsliga akterna och utgör stommen i EU:s gemensamma asylsystem.
Jag har under detta år gjort flera resor till flyktingförläggningar runt om i Europa, bland annat till Lampedusa, Sicilien och Cypern. De förfärande scener jag sett, till exempel på Sicilien där männisikor vars enda brott är att det sökt asyl, låses in i fängelser under månader och till och mer år. Detta blir det nu absolut slut med.
Sedan 1999 har EU strävat efter att skapa en gemensam asylpolitik, där medlemsländerna gemensamt tar ansvar för de flyktingar som av olika skäl tvingats söka skydd i Europa. I dag tar tio medlemsländer emot 90 procent av alla asylansökande i EU, vilket betyder att 17 medlemsländer skulle kunna göra betydligt mycket mer. En solidarisk flyktingpolitik handlar ju om solidaritet med dem som söker skydd, men också om solidaritet mellan medlemsländerna. När Dublin III implementerats runt om i medlemsländerna så är vi en bra bit på väg mot förverkligandet av denna solidaritet.
