Ett europeiskt system för asyl
Gästkrönika i NA den 4 november 2011
Ända sedan Tampereprogrammet antogs 1999 har EU:s medlemsstater åtagit sig att bygga upp ett gemensamt europeiskt asylsystem. Projektet är komplicerat och man har kontinuerligt undvikit att ta tag i svårigheterna för att nå fram till en gemensam politik när det gäller asyl. Med Stockholmsprogrammet 2009 har EU:s institutioner ånyo bundit sig att arbeta fram detta asylpaket och har lovat att ha det på plats före 2012 års utgång. Man har stött på problem och fler stötestenar än väntat. Många, däribland jag, har ställt frågan ”behöver EU:s medlemsländer verkligen ett gemensamt asylsystem?” Svaret jag kommit fram till är ett obetingat ja. Här anger jag skälen för detta.
Asyl handlar om medmänsklighet. Alla EU:s medlemsstater har genom Genèvekonventionen förbundit sig till att ge människor med asylskäl skydd inom sina gränser. EU är uppbyggt på principer och värderingar som delas av samtliga medlemsstater, men verkligheten påvisar ett högst varierande resultat.
Samma person som söker asyl kan ha 75% chans att få sin ansökan godkänd i ett medlemsland och mindre än 1% chans i ett annat, trots att vi har gemensamma standarder.
Endast tio av EU:s 27 medlemsstater tar emot 90 % av alla asylsökande i EU.
17 medlemsstater skulle kunna göra mycket mer.
Dessa siffror är naturligtvis inte rimliga. Självklart måste vi ha gemensamma standarder som är bindande. Samtidigt måste vi kunna kontrollera hur medlemsstater implementerar regler och direktiv. Genom ett gemensamt system kommer vi att kunna ställa högre krav på de medlemsstater som brister i hanteringen av asylsökande att bygga upp väl fungerande system. Fler länder ska ta sin del av ansvaret och på så sätt kommer vi att kunna hjälpa fler människor som är i behov av skydd. Sverige har i jämförelse med andra medlemsstater ett generöst och välfungerande system. Men vårt land kan inte ensamt ta emot alla flyktingar som kommer till Europa och därför vore det oansvarigt att inte verka för en generösare asylpolitik även i övriga medlemsstater.
För mig är det uppenbart att ett gemensamt asylsystem måste bygga på solidaritet. Solidaritet med de flyktingar som kommer hit, men också solidaritet mellan medlemsstaterna. Vissa länder befinner sig på grund av sin geografiska position i ett mer utsatt läge än andra och det är viktigt att alla delar på ansvaret. Det är dessvärre en idé som medlemsländerna i rådet visar stor skepsis inför. De kan gå med på skrivningar om frivillig solidaritet, men jag tror att vi måste få med starkare garantier för att den efterlevs, annars blir det för lätt att smita ifrån ansvar. Kanske är det dags att börja tänka på ett kvotbaserat system där större medlemsstater tar emot fler flyktingar.
Europaparlamentets krav på solidaritet måste hörsammas. Det är inte trovärdigt att EU:s ledare uttalar sitt fulla stöd för den arabiska våren, men samtidigt inte ställer upp på att hjälpa de människor som flytt i samband med händelserna i Nordafrika. EU borde ta sitt ansvar när det gäller vidarebosättning, det vill säga hjälpa människor från flyktingläger att på ett lagligt och säkert sätt ta sig till Europa och erbjuda dem trygghet. Enligt statistik från UNHCR så vidarebosatte USA 54.000 personer under 2010 medan motsvarande siffra för hela EU är 4.700 personer vilket bara motsvarar 4% av alla vidarebostättningar i världen.
Det polska ordförandeskapet har gett nytt liv i förhandlingarna, så ännu finns det hopp om att nå i mål före 2012. Men tiden är knapp och det är hög tid att agera om vi ska kunna uppfylla vårt mål. Och det allra viktigaste skälet för att påskynda förhandlingarna är alla de flyktingar vi ser fara oerhört illa i dagens bristfälliga system. Uppdraget kvarstår: att skydda de människor som flyr ifrån förtryck.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (FP)
