Eurobonds, eller euroobligationer

Ingen kan säga sig äga sanningen om situationen för EU:s medlemsländer under den rådande ekonomiska krisen, men många röster höjs, den enas mer högljudd och tvärsäker än den andra.

Alla vi som oroas har dock en sak gemensamt, nämligen att vi var och en och tillsammans i de politiska grupperna försöker oss på vågspelet att söka efter en möjlig väg ut ur krisen. Min partiledare Guy Verhofstadt var kanske den allra första, i alla fall var han den tydligaste, med att tala om euroobligationer som ett tänkbart recept.

Nu har Frankrikes nye president Francois Holland underblåst nödvändigheten i detta, han ägnade ju sitt första toppmöte åt att argumentera för eurobonds. Angela Merkel förtsätter att sätta sig på tvären. Intressant tyngdpunktsförflyttning i den tysk-franska axeln. Och frågan kvarstår med all önskvärd tydlighet: varför ska Italien betala procent i ränta för sina statsobligationer och Grekland 25% (!) när Tyskland betalar 1 % i ränta?

Om i stället alla länder som ingår i eurosamarbetet skulle garantera varandras lån, då skulle en hel del vara vunnet och solidaritet skulle bli ett begrepp som skulle ha konkret betydelse och mening för alla. Frankrike har inte haft en statsbudget i balans på decennier och länderna kring medelhavet dignar under skuldbördan.

Merkel är fast i fällen att oupphörligen tala om att man genom att införa euroobligationer tar bort incitamnent för länderna att ha en balanserad statsbudget. Kanske är det steget som på sikt kan leda fram till en fullt genomförd finanspolitisk union och då är federalism i Europa ett faktum. Många skräms av det, jag välkomnar tanken. En federal budget med ECB som står bakom alla stasobligationer är förmodligen det enda sättet att uppnå en hållbar finansiell stablitet. Så kan tillväxten öka och konkurrenskraften växa i vår idag så hårt ansatta union.