Europa bör på sikt utvecklas till en federal stat
Den här artikeln publicerades nyligen i Frisinnad Tidsskrift nr 5/2012. Läs den gärna och lämna en kommentar!
Europa bör på sikt utvecklas till en federal stat
Vid årets ”state of the union” tal i Europaparlamentet lade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso fram sin framtidsvision för Europa. Han ser för sig en utveckling mot ett federalt Europa. Jag håller med, även om jag tycker att Barroso snarast var för otydlig i sin ansats. Det blir nämligen allt tydligare att Europa står inför ett behov av att stärka samarbetet på en rad områden om vi som kontinent vill förbli en stark aktör i en allt mer globaliserad värld.
Forskare och framtidsanalytiker för fram att det ekonomiska maktcentrat allt mer kommer att förskjutas från väst till öst. Det vill säga att Europa och USA kommer att stå tillbaka för de allt starkare ekonomierna i länder som Indien, Kina och Indonesien. Om 25-30 år kommer sannolikt inget av dagens fyra europeiska länder att ingå i världens starkaste ekonomier, G8. Ur ett globalt perspektiv kommer dagens ekonomiskt starkaste europeiska länder då att räknas som små och tämligen obetydliga. En krass analys ger för handen att vi i Europa inte längre har råd att låtsas som att de här utmaningarna inte existerar.
En starkare integrering av EU:s länder, som på sikt leder till framväxten av ett federalt Europa, kan vara framtidsvägen att gå. Idag känns tanken avlägsen, men faktum är att världen förändras och vi måste anpassa oss och göra det bästa vi kan när förändringens vind blåser.
EU har denna månad tryfferats med tuffa politiska utspel. Efter Barrosos tal släppte elva av EUs utrikesministrar en gemensam rapport där de redogör för sin syn på hur det europeiska samarbetet bör fördjupas för att möta utmaningarna med en globaliserad värld. De föreslår bland annat att vi i EU får en folkvald ordförande för EU-kommissionen. Vidare ser de för sig ett stärkt samarbete inom finanspolitiken och gemensam europeisk representation istället för nationell representation i internationella organisationer. De beskriver också fördelarna med ett förstärkt militärt samarbete. Några av utrikesministrarna går till och med så långt att de föreslår att på sikt skapa en gemensam europeisk försvarsmakt. Det är värt att notera att, jag noterar att Sveriges utrikesminister inte var med bland de elva visionärerna, jag undrar varför.
Jag menar att det nu är hög tid även för svenska politiker att lyfta blicken från det dagliga värvet och börja fundera på hur vår roll i Europa och i världen ska utveckla sig under de kommande årtiondena. Alla vi som är politiskt valda företrädare för Sveriges folk har inte valts för att följa en opinion. Vi måste ta vårt politiska ledarskap på allvar och leda denna opinion. Det kan man bara göra om man vågar vara visionär och ger sig på att formulera en politik som räcker längre än till nästa val.
Vi kan inte längre sticka huvudet i sanden och låtsas som att världen inte förändras, att globaliseringen inte medför utmaningar för vårt land och för vår kontinent. Vi kan heller inte som nationalistiska partier gör drömma oss tillbaka till nationalstaternas tid. Det tåget har för längre sedan gått.
För min del är svaret givet. Sverige bör vara en del av ett ännu starkare Europeiskt samarbete, med visionen om att EU på sikt bör utvecklas mot en federal stat. Om vi verkligen menar allvar med att vi vill tillhöra kärnan i Europa borde vi vara med och forma morgondagens Europa och vår roll i världen.
Ett federalt Europa handlar inte om att vi i Sverige ska sluta fira midsommar eller heja på tre kronor eller beundra Zlatan. Det handlar inte heller om att vi ska sluta välja ledamöter till riksdag, landsting/region och kommuner. Inte heller behöver man ifrågasätta att dagis och omsorgen om de äldre bäst organiseras nära medborgarna. Följaktligen bör beslut kring detta fattas kommunalt. Federalism handlar inte om att all makt pressas uppåt, utan om att beslut bör fattas på rätt nivå.
Ett federalt Europa handlar om att skapa politiska institutioner som klarar av att möta de utmaningar som följer i en allt mer globaliserad värld. Europa kommer aldrig att bli en nationalstat som Sverige eller Frankrike. Det bör inte heller vara målsättningen. Ett federalt Europa skulle däremot både vara mer demokratiskt och bättre lämpat för att effektivt lösa gemensamma utmaningar.
Vi som är internationalister ser att Europa står inför en lång rad utmaningar där det blir allt tydligare att snävt nationalistiskt tänkande inte kan leda till långsiktigt hållbara lösningar. Vi har en inre marknad där vi visserligen har avskaffat tullar mellan länderna, men där skillnader i lagstiftning, infrastruktur, postsystem och liknande fortfarande skapar hinder för den fria handeln på vår kontinent.
Ett mer federalt Europa innebär inte ett Europa med fler eller krångligare regler, utan ett Europa där vi samordnar oss och kommer överens om gemensamma regler. Istället för att våra företag och medborgare ska behöva känna till 27, och snart 28, olika nationella regelverk och ovanpå det ett antal internationella konventioner som ska harmonisera dessa regelverk, så bör man på fler områden ha gemensamma europeiska regler.
Den oroväckande utvecklingen i Ungern, men också i andra medlemsländer, på pressfrihetens och rättssäkerhetens område har tydliggjort behovet för mekanismer för att trygga medborgarnas grundläggande rättigheter i varje medlemsland i EU. Europa är ju byggt på respekt för gemensamma värderingar och grundläggande friheter och ska inte stillatigande se på när vissa medlemsländer sätter medborgarnas mänskliga rättigheter på spel. Därför behöver vi gemensamma spelregler för alla att rätta sig efter, inte minst på pressfrihetens område.
Europa behöver också ta nya initiativ för att stärka arbetet mot den organiserade brottslighet som inget land på egen hand kan bekämpa. Folkpartiet är sedan länge förespråkare för att förstärka Europol så att polisen ännu mer kan verka över gränserna för att bekämpa människohandel, narkotika och annan grov organiserad brottslighet.
Ska vi samordna och fatta beslut kring på europeisk nivå behöver vi samtidigt demokratisera institutionerna. Trots att Europaparlamentet är den enda direkt folkvalda institutionen så ifrågasätts från tid till annan parlamentets legitimitet, inte minst mot bakgrund av det relativt låga valdeltagandet. En jämförelse med amerikanska federala val kan här vara intressant. Det kan konstateras att valdeltagandet i USA ligger mellan 50-55 procent vid presidentval samtidigt och bara runt 35-37 procent de år då det bara är val till kongressen. Trots detta förhållandevis låga valdeltagande hörs sällan röster som ifrågasätter kongressledamöternas demokratiska legitimitet.
43 respektive 45 procent av Europas medborgare deltog i de två senaste Europaparlamentsvalen och röstade på så sätt fram sina parlamentsledamöter. Det finns alltså anledning för oss att anta att den tydlighet kring kandidaterna som får de amerikanska väljarna att gå till valurnorna på samma sätt skulle höja Europas medborgares intresse, kunskap och vilja att delta i Europaval om det fanns personer som ställde sig till förfogande som kandidater, beredda att leda EU.
Den institution inom EU som är mest lik en nationell regering är EU-kommissionen. Det är kommissionen som har till uppgift att föreslå lagstiftning och att se till att beslutade lagar implementeras i medlemsstaterna. Kommissionärerna föreslås idag av medlemsstaternas regeringar och ska godkännas i Europaparlamentet. En naturlig utveckling för att ge medborgarna makt över kommissionen vore att låta medborgarna välja dess ordförande i direkta val.
En kommissionsordförande med ett politiskt mandat bör naturligtvis själv kunna utse och avskeda övriga kommissionärer i kollegiet, även om parlamentet också fortsättningsvis bör godkänna övriga kommissionärer eftersom de inte är folkvalda. Rent praktiskt skulle varje politisk grupp i Europaparlamentet kunna presentera en kandidat till posten som kommissionsordförande i samband med valrörelsen till parlamentet. De olika kandidaterna skulle då få möjlighet att lägga fram sina visioner för Europa och medborgarna i alla medlemsländer skulle få välja sin kommissionsordförande i ett direkt paneuropeiskt val.
Troligen skulle ett sådant val, där kandidaterna som ställer upp för att leda Europa, för fram sina visioner om Europa i framtiden ge medborgare i alla EU:s medlemsländer samma upplevelse som jag som Europaparlamentariker möter i mitt dagliga arbete i Bryssel. Här blir det tydligt att ledamöter från EU:s alla länder i de olika politiska grupperna förenas genom samma ideologi och bärs av gemensamma visioner inför framtiden. Det är inte nationstillhörigheten som formar de politiska ställningstagandena, utan en politisk gemenskap mellan kollegor från EU:s alla medlemsländer, byggd på ideologi och framtidsvisioner.
Om detta får genomslag i hela EU så har vi chansen att återupprätta en verklig ideologisk debatt på europeisk nivå och på så sätt visa att det är tankarna, inte nationstillhörigheten, som står i centrum för oss som vill forma morgondagens Europa. Jag tror att denna insikt skulle kunna stärka demokratin på djupet på vår kontinent och lägga fundamentet för en verklig debatt om hur vi ska bygga ett starkt federalt Europa för framtiden.
Cecilia Wikström, Europaparlamentariker (FP)
