Flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg oförsvarlig
Debattartikel publicerad i Nerikes Allehanda den 27/5-2013
Europaparlamentets säte i Strasbourg, som från början var en väldigt positiv fredssymbol har i dag blivit en negativ symbol som är svår att motivera för våra väljare - det är inte bara kostsamt och ineffektivt, utan också skadligt för miljön. Därför förväntar vi oss att ministerrådet följer Europaparlamentets uppmaning och presenterar en så kallad vägkarta före den sista juni i år.
Den vanligaste frågan vi får när vi är ute och talar om EU i skolor och på arbetsplatser handlar om Europaparlamentets två säten. Varför i hela fridens namn träffas ni både i Bryssel och Strasbourg och varför transporterar ni så mycket papper mellan dessa två städer?
Skälet att möta i Strasbourg är historiskt. När Europaparlamentet bara var en diskussionsklubb för utskickade riksdagsledamöter, möttes den lilla skaran ett par gånger om året i Europarådets lokaler i Strasbourg. Europarådet hade bildats 1949 som en organisation främst för mänskliga rättigheter och valet av säte var för att hedra den historiska betydelse denna gränsstad har.
I takt med att Europaparlamentet och EU växte i betydelse blev det allt mer praktiskt att mötas i Bryssel. En lång historia av rättsfall, beslut och överklagande ledde till att medlemsländerna 1992 slutligen beslöt att Europaparlamentets huvudsäte skulle vara i Strasbourg. I fördraget står det att plenarmöten skall hållas där 12 gånger om året. Det innebär att vi i fyra dagar tolv gånger om året (totalt 48 dagar) flyttar 735 ledamöter, assistenter, tolkar, handläggare, utskottspersonal, vaktmästare, översättare, journalister med mera till Strasbourg till en kostnad av två miljarder kronor om året. Dessutom medför flyttcirkusen ett årligt koldioxidutsläpp på 19 tusen ton. Helt vansinnigt, eftersom vi har fullt dugliga lokaler i Bryssel.
Att Europaparlamentet inte har möjlighet att själv påverka sin val av arbetsplats är idag svårsmält. Formellt sett kan en ändring bara ske genom att EU:s statsministrar är eniga. Hittills har ingen lyckats övertala Frankrike att ge denna prestigefråga. Det är länge sedan Parlamentet var en diskussionsklubb och idag har institutionen sista ordet i nästan all EU-lagstiftning. Förra året röstade en överväldigande majoritet för en resolution där vi parlamentariker uppmanar EU:s statsministrar att ta fram en färdplan för hur möten i Strasbourg kan avskaffas. Vi bad om att få svar i mitten av detta år. I tider av ekonomisk kris kan ministrarna omöjligt argumentera för att behålla de två arbetsplasterna.
I ett första försök att lyfta frågan initierade vår svenska EU-kommissionär Cecilia Malmström under sin tid som Europaparlamentariker ett så kallat medborgarinitiativ. Det innebär att en miljon människor kan skriva på för att uppmana kommissionen att ta itu med en fråga. För att protestera mot slöseriet låg Folkpartiet och Cecilia Malmström bakom uppropet ”One seat.eu” genom ett upprop via sajten oneseat.eu. Lokalerna i Strasbourg skulle exempelvis kunna användas till ett nytt högklassigt europeiskt universitet.
Det är ett slöseri med tid och pengar och hela flyttcirkusen skapar ett löjets skimmer över en EU-institution som verkligen behöver öka sitt förtroende bland medborgarna. EU är ett fantastiskt samarbete men det behöver reformeras och moderniseras. Pendlandet till Strasbourg är en av de värsta avarterna som fortfarande finns kvar.
Europaparlamentet antog för en tid sedan en resolution som uppmanar ministerrådet att ta fram en plan för avskaffandet av Strasbourg-sätet före den sista juni i år. Vi uppmanar nu vår statsminister Fredrik Reinfeldt att ta initiativet i ministerrådet och få upp frågan på agendan. Europaparlamentet har ett säte - i Bryssel.
Olle Schmidt (FP) Europaparlamentariker
Cecilia Wikström (FP) Europaparlamentariker
