Grekiskt katharsis ikväll
Till Bryssel anländer ikväll EU-ländernas statsministrar för ännu ett toppmöte. Sedan 2009, när insikten om vidden av den ekonomiska krisen slagit rot, lär det vara artonde gången som medlemsländernas statschefer samlas till extraordinärt möte.
Kvällen lär bli en genomlysning av situationen i de olika länderna och en analys av de senaste valen i Grekland och Frankrike, men man måste naturligtvis också rimligen utvärdera vad det betyder att Tadic slogs ut i Serbien.
Man kan ju förutsätta att insikten om att den strategi som enbart innebär åtstraming inte längre är en framkomlig väg, utan måste kompletteras med strategiska tillväxtåtgärder. Detta lär nyvalde president Holland understryka. Och det märkliga har ju redan skett: fler och fler hakar på. Så även Reinfeldt i senaste Agenda.
Den nödvändiga och till synes omöjliga handlar om att samtidigt gasa och bromsa sig ur krisen. Då får det inte vara uppförsbacke, utan plan raksträcka! I antikens Grkland talade man om en reningsprocess, Katharsis, som kunde markera slutet på något och början på något annat. Ett sånt stålbad måste många av Europas medlemsländer nu genomgå, Greklands blir med nödvändighet kallare och längre än något annat.
Men statscheferna kan inte undvika att också komma in på den värderingskris som skakar EU i dess grundvalar. Jag menar det faktum att fascistpartiet Chrisi Avgi valts in i Greklands parlament, att vänsterrörelsen Syriza växer med ljusets hastighet i opinionsmätningarna, att stöveltrampet ekar högljutt i kretsarna kring Fidesz och Jobbik i Ungern, att Gert wilders tar ut färdriktningen i Holland, ungdomsarbetslösheten leder till deperation i länder som tex Spanien med en ungdomsarbetslöshet om 54%.
Kort sagt: människor känner desperation och ser inget hopp för sig själva, sina familjer och sina länder. Och i denna rädsla och hopplöshet gror hatet och tar sig dessa uttryck. Hoppas verklien att EU:s ledare orkar adressera denna värderingskris. Lagom till kvällens dessert måste det ske. För om ingen talar om det som sker och visar en framkomlig väg, en vision för EU bortom dessa molntöcknens värderingar och ekonomiska kris - ja, då blir jag ännu mer orolig för vår gemensamma framtid på denna kontinent.
