Glädje och bestörtning
När jag landat på Arlanda i torsdags efter en intensiv vecka i bryssel, så åkte jag direkt till Stockholms konserthus för att lyssna till Filharmonikerna som spelade Beethovens sjua och Haydns 22:a symfoni samt Anders Eliassons Trombonkonsert, som framfördes för första gången i Stockholm av den fantastiska artisten/trombonisten/sångaren/underhållaren mm- alltså den härlige scenkonstnären Christian Lindberg. Jag njöt i fulla drag! Det jag inte väntat mig, efter att ha hört tex motorcykelkonserten med Christian Lindberg, var att detta nyskrivna verk skulle vara så vackert, så njutbart. Jag såg för mitt inre öga hur fåglar flög, hur natt övergick till gryning eller om man så vill, hur bit på bit i en människas (mitt eget?) liv föll på plats. Eliasson har hittat en ton att slå an som fick mig att bli djupt betagen. Så mycket känsla och så stor värme! Det gjorde mig helt tagen. Beethovens sjua kom verkligen till sin rätt under ledning av dirigenten Sakari Oramo, som lyckades förmedla en klangfärg och en absolut klar elegans. Jag unnar er alla att få uppleva en sån torsdagkväll ibland och ska faktiskt se till att bjuda mig själv på en och annan sådan också. Jag tror nämligen att det förlänger livet. I alla fall höjer det livskvaliteten avsevärt!
När jag senare träffade Konserthusets chef, min gode vän Stefan Forsberg, så var det roligt att få berätta hur glad jag var över att ha bevistat kvällens konsert. Jag tror att Stefan betyder mer för svenskt kulturliv än man kan ana. Med sin klokhet, charm och goda ledaskap har han gjort Konserthuset till ett oerhört dynamiskt kulturcentrum.
Tråkigt är det hur som helst, för att inte säga pinsamt och djupt ovärdigt en regering som borde vilja få ett slut på eländet, att man ännu inte förmått lösa problemet med pensionsavgångarna för musiker, sångare och dansare vid våra kulturinstitutioner. Som ett illustrerande exempel berättade Stefan att han anställt en frilansmusiker för två dagar till ett arvode om 9.000 kronor. Efteråt kom Statens pensionsverk med en nota om 33.000 kronor för dessa två dagar! Det är bara inte klokt. För kulturinstitutionerna betyder detta att man snart inte kommer att våga anställa tex dansare, för att pensionsavgifterna är totalt oförutsägbara. Ingen människa kan leda en verksamhet och ha budget i balans om man inte kan prognosticera utgifterna. Jag vädjar till riksdagens kulturutskott att helt enkelt ta tag i frågan igen. Titta på den utredning som vi tillsammans med RUT gjorde 2009, fräscha upp med det aktuella läget och säg ifrån. Detta är en långboll som regeringar, oaktat färg, har sjutit framför sig i nästa tio år. Nu får det vara nog. Gör ett tillkännagivande, eftersom det finns majoritet i riksdagen för detta och uppdra åt regeringen att leverera. Basta!
Länk SvD.
