Måndagstankar

Ofta slår det mig att jag lever i den bästa av världar. När jag åker hem från jobbet i Bryssel eller Strasbourg på torsdagkvällen, så känns det så roligt att åka hem. Att möta mina killar, äta en liten supé och planera för en helg hemma är roligt. Och lika kul är det att gå upp klockan fyra på morgonen, ta mig till Arlanda och resa till Bryssel. Idag var det säkskilt kul att möta upp min stipendiat, Ingrid Stafring som ska följa mitt jobb denna vecka.

I fredags besökte jag SVT-chefen Eva Hamilton och vi hade ett intressant samtal om public service. Ibland kliar det lite i fingrarna att ta tag i kulturfrågor, jag gillar inte riktigt att tystnaden brer ut sig på ett område som för mig är wså viktigt. Men nu är ju mitt uppdrag ett helt annat och kultur är som bekant en så kallat subsidiär fråga (=varje land har sin egen politik, det finns inte någon övergripande europeisk kulturpolitik att tala om). Därför var det väldigt intressant att tala med Eva om hur man lyckats att omnroganisera och nyorientera SVT att möta framtiddens utmaningar. Jag tror aldrig att man kan få mer än högst 2% i uppräknade anslag, så förändringarna är nödvändiga och viktiga. Särskilt glad blev jag att höra att man nu lägger ut allt fler produktioner externt. Det gynnar mångfalden och oberoende producenter och produktionsbolag.

Caroline och jag hann också med att besöka Migrationsdomstolen under fredagen. Det känns bra att ha träffat de skickliga domare och föredragande som arbetar där när vi nu jobbar vidare med det gemensamma europeiska asylsystemet. Det polska ordförandeskapet verkar starkt engagerat och målmedvetet och vill verkligen föra arbetet framåt, så jag håller tummarna att min rapport, Dublin II, ska bli föremål för intensivt arbete inom kort.

Söndagar är min bästa TV kväll. Då älskar jag att i följd se Aktuellt, Agenda och Dokument utifrån. Public service när det är som bäst . Igår kväll rördes jag intill tårar av filmen om Dawit Isaak. Gellert Tamas har verkligen lyckats. Medan han jobbade med filmen talades vi vid per telefon om den. Det som särskilt grep tag i mig var att vi fick komma nära människan bakom det gåtfulla ansiktet som vi ser i tidningar, på T-shirts och på allehanda ställen. Här kände jag en väldigt stark gemenskap med den unge mannen Dawit som levde sitt liv läsande, skrivande, som dramatiker och aktivist för mänskliga fri- och rättigheter. Jag tänkte på hur mycket som förenar honom med de unga människor runt om i världen som jag träffat på olika sätt. Dawits liv blev annorlunda. Han är den enda europé som är samvetsfånge. Utan rättegång sitter han i det fasansfulla fängelset och dagarna går. Nu är det snart tio år som han berövats ett normalt liv. Idag är paradoxen att han nästan kommit att bli en ikon för många. Ibland får jag frågan av journalister: vad har du gjort? Svaret är mcyket enkelt: inte tillräckligt. Och det svaret gäller lika för UD, regeringen, riksdagen, kungen och alla andra. För så länge han inte är fri har vi inte gjort allt vi kunnat. Det måste finnas något som öppnar den låsta situation som råder. Ibland tänker jag att det är så mycket bättre att tala med människor, hur hemska de än är, än att tala om dem. därför försökte ju min kollega, den tidigare kommissionären Louis Michel, att tala med Eritreas president Aferwerki. Han möttes bara av döva öron och fick åka hem med oförrättat ärende. Men heder åt honom, han gjorde i alla fall allt han kunde.

Söndagen blev också en fin dag, för att jag fick besöka Alsike kloster och systrarna Ella, Marianne och Karin. Vi är vänner sedan många år och det är alltid lika kärt att träffa dem. Kärlek och medmänsklighet finns! Ingen som har träffat dessa underbara, starka kvinnor kan en enda minut tvivla på det. Nu hade de ordat en marknadsdag med änglatema. Det fanns en massa trevliga programpunkter. Jag var inbjuden att tala i kyrkan kring EU, det civila samhället och medmänsklighet. Efteråt var det frågestund och dialog med Knivstas finanskommunalråd Göran Nilsson (M). Starkt engagerad publik och jag kunde bara känna att det är ett förtroende att få representera dessa och andra i mitt uppdrag som EU-parlamentariker.

Extra kul var det att börja mitt anförande med en dikt av Karl- Gustav Hildebrand:

Dagens predikan är inställd därför att jag har sett en ängel.

Jag har gett återbud förr, men inte av den anledningen.

Skälen har varit förkylning, offentliga uppdrag eller till äventyrs efterutbildning.

Det vållade aldrig några problem tt jag inte sett några änglar.

Den som aldrig har sett Gud har ingen svårighet att predika om Gud. Den som aldrig har mött kärleken kan utan svårighet föreläsa om kärlek.

Men nu när jag har mött en ängel och äntligen vet vad jag talar om

inställer jag dagens predikan.