Näst sista steget mot gemensamt asylsystem i EU
Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet
Snart kan vi glädjas åt att EU:s medlemsländer kommer att ha ett gemensamt asylsystem. I morgon röstar Europaparlamentets om lagstiftningsförslaget från kommissionen, skriver EU-minister Cecila Malmström och Europaparlamentariker Cecilia Wikström (FP).
Säg ”europeisk asylpolitik” och de flesta får bilden av Fästning Europa på näthinnan. Båtflyktingar som anländer till Italien, till Malta, eller kanske en grekisk ö. Kvinnor, män och barn som riskerar sina liv när de tar sig över havet i dåliga båtar för att de drömmer om en bättre framtid. Ett EU som säger: ”Stopp, ni är inte välkomna!”
Det är en bild som delvis stämmer med verkligheten. För varje vårdag som går, och särskilt under sommaren, kommer det alltfler rapporter från Medelhavet om dödsfall och räddade från undermåliga båtar. FN:s flyktingorgan har uppskattat att antalet drunknade varje sommar uppgår till minst 2000 personer.
Det är EU:s skyldighet att ta emot människor på flykt och ge dem skydd – en juridisk skyldighet men också en moralisk. Men det är upp till varje enskilt medlemsland vem som får stanna och vem som skickas tillbaka. Endast fem länder tog sig an 70 procent av de sammanlagt 332000 asylansökande som kom till EU förra året. 22 länder kan och bör alltså göra mycket mer. Förra året beviljade svenska Migrationsverket uppehållstillstånd i 12600 asylärenden, vilket är drygt 17 procent av alla beviljade asylansökningar i hela EU. Estland beviljade asyl till sammanlagt 20 personer förra året. Vi har gemensamma gränser, men helt olika tolkningar av asylrätten.
Snart kan vi glädjas åt att EU:s medlemsländer kommer att ha ett gemensamt asylsystem. I morgon röstar Europaparlamentets om lagstiftningsförslaget från kommissionen. Vilket inte alls skapar ett ”Fästning Europa” – utan ett likvärdigt, transparent och rättssäkert system där flyktingar verkligen får sin sak prövad. Vi har efter många års förhandlingar nu kommit överens om moderna regler om vem som ska anses vara flykting, till exempel inkluderas förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, bättre regler för hur mottagandet av asylsökande ska gå till, och bestämmelser som garanterar den enskildes rätt till tolk och juridiskt ombud.
EU-myndigheten Frontex, som samarbetar med nationella gränsmyndigheter, har uttryckligen fått i uppgift att rädda liv. Personalen utbildas i mänskliga rättigheter för att se till att alla som deltar i Frontex operationer har kunskap om internationell rätt.
Dublinavtalet är en del av EU:s asylsystem som varit på plats längst – den som reglerar att det första mottagarlandet ska avgöra en asylansökan. Ett uppdaterat Dublinavtal är en del av den nya gemensamma asylpolitiken. Ett nyskrivet stycke säger nu att en asylsökare som riskerar att utsättas för ”förnedrande eller inhuman behandling” aldrig får sändas till ett annat land, även om det var det första mottagarlandet. Särskilt skydd för barn införs också, och kontrollmekanismer som gör att vi får bättre insyn i om asylmottagningen inte fungerar i ett visst EU-land.
Omröstningen i Europaparlamentet blir det näst sista steget före mål, i ett maratonlopp som inleddes redan 1999. Sedan ska alla medlemsstater införa lagstiftningen i sin egen lagbok. På alla punkter innebär de nya reglerna en standardhöjning, och de ska införas i samtliga medlemsländer. Det är vår förhoppning att ett gemensamt system kommer att jämna ut skillnaderna mellan länderna och att EU kan erbjuda skydd till fler människor på flykt.
CECILIA MALMSTRÖM
EU-kommissionär ansvarig för migrations- och säkerhetsfrågor
CECILIA WIKSTRÖM
Europaparlamentariker (FP) och ansvarig parlamentariker för Dublinförordningen
