Oroligt för Europa!

Ja, oro är väl bara förnamnet på den existentiella kris som råder i EU just nu. Framtiden är minst sagt hotad. Protektionism, alltmer tilltagande nationalism och förfärande dimensioner av egoism nådde förmodligen sin kulmen under helgens toppmöte. Värre kan det nästan inte bli. Nu är jag orolig för hur de tio länderna utanför Eurogruppen kommer att ställa sig till slut. För mig är det fullständigt självklart att Sverige måste ta ansvar för att EU:s länder går mot ett ännu starkare samarbete i framtiden.

Ja, jag skulle vilja spetsa till det och säga att jag inte tror på en slutgiltig, hållbar lösning på den finansiella krisen förrän vi fullt ut genomfört federalism i EU. Ordning på de finansiella strukturerna kommer vi sannolikt inte att få förrän vi samordnar finanspolitiken i alla dess delar och har en gemensam finansminister i EU. Först då kommer man att ha koll på nationella utgifter, budgettak och skatter. Och penningpolitiken sköts sannolikt allra bäst av ECB.

Jag förstår att somliga nu sätter morgonkaffet i vrångstrupen, men jag står verkligen för detta. Att huka i garderoben är ingen styrkeposition och att inte ansluta till stabilitetspakten kommer aldrig att göra oss till aktörer med inflytande i EU. I stället kommer det att permanenta vårt utanförskap. Jag gillar inte tanken att vi alltid står vid sidan av och tittar på när andra tar ansvar. Det har vi gjort när det gäller både NATO och Europasamarbetet. Nu räcker det. Tillsammans kan vi möta framtiden och tro på dess möjligheter.

Ensam är inte stark, som bekant. Ensam är bara ensam. Det känner Storbritanninen redan av, att döma av mitt morgonsamtal med en mycket initierad brittisk kollega.

Läs även Birgitta, Jan och Carl Bs inlägg på SvD Brännpunkt i dag.