Replik i Kristianstadsbladet: Ny Dublinförordning ökar rättvisan mellan länderna

Karin Pihl skriver i sin ledare 23/10 om det förslag till reviderad Dublinförordning som jag utarbetat och som Europaparlamentet i förra veckan med bred majoritet antog. Pihl menar att möjligheten till familjeåterförening gör förslaget dåligt för Sverige. Jag håller inte med.

Dublinförordningen antogs i sin första version redan 1997. Ett av de vanligaste missförstånden i migrationsdebatten är att förordningen enbart klargör att det första ankomstlandet är ansvarigt för en asylansökan. I själva verket har anknytning till familj som befinner sig i ett visst medlemsland alltid, så alltså även i den idag gällande förordningen, varit ett bindande kriterium för att ett visst medlemsland ska bli ansvarigt för en persons asylansökan. I Europaparlamentets position behålls denna länk eftersom det är viktigt att säkerställa att den asylsökande ska kunna återförenas med sin närmsta familj. Det är inte bara en viktig humanitär princip som främjar integration, det är också helt nödvändigt om vi vill säkerställa att de sökande stannar i det land som de anvisats till och som ansvarar för deras prövning.

Pihl har rätt i att länder som historiskt tagit emot fler flyktingar också kommer att ta emot fler med familjeband. Det är därför som den automatiska omfördelningen som vi nu introducerar, där asylsökande som saknar länkar till ett specifikt land kommer att omfördelas till något av de länder som gjort minst i förhållande till sin del av det totala ansvaret i EU.

Länder som tar emot färre personer med familjeanknytning kommer däremot att ta emot fler personer genom den automatiska omfördelningsmekanismen.
Definitionen av en familj är begränsad till make/maka, minderåriga barn och syskon. Ensamkommande barn får dock förenas med en något bredare släktkrets, som exempelvis en moster eller mormor. Familjebanden måste ha existerat innan den asylsökande anlände till Europa.

Såsom förslaget är utformat så finns det absolut ingen anledning till oro för arrangerade äktenskap eller liknande.
Vill vi se en fungerande asylpolitik på europeisk nivå så går det inte att bara resonera i termer av vad som är ”bra för Sverige” ,,”bra för Italien” eller ”bra för Frankrike”.
Det viktiga är att vi kan skapa ett system som fungerar väl i verkligheten för alla länder. Detta har varit min ambition i arbetet.

Om Europaparlamentets förslag till Dublinförordning blir verklighet innebär det att Europas länder kommer att dela rättvist på ansvaret för de asylsökande.

Det innebär att inget land i framtiden kommer att stå lika ensamma som Grekland, Sverige och Tyskland tvingades att göra under 2015.
Det kommer ge snabbt och bra stöd till de som är i behov av skydd och kommer säkerställa att medlemsländerna registrerar och säkerhetsbedömer alla som anländer. Det är den stora skillnaden mot dagens situation och skulle verkligheten för oss alla.