Resedagbok Frontexoperation Indalo i Medelhavet 15-17/7 2013
Det var med blandade känslor som jag måndagen den 15 juli jag steg på morgonplanet i Bryssel för att delta i en delegation till Frontex vid den spanska kusten tillsammans med fem kollegor från LIBE- utskottet i Europaparlamentet. Med oss hade vi ytterligare ett tiotal personer från kansliet, tolkar och tekniker. Efter tre timmars flygresa steg vi på en buss för vidare färd mot Gibraltarsundet, närmare bestämt till den lilla staden Algeciras.
Man hinner tänka många tankar under en bussresa på ungefär tre timmar. Färden gick genom ett vackert spanskt landskap och mina funderingar handlade om att det nu är tid för oss alla att försöka ta nästa steg i EU:s asylpolitik. Som många av er vet så har jag under nästan fyra års tid arbetat med det gemensamma europeiska asylpaketet, både som rapportör för Dublinförordningen men även som skuggrapportör för övriga lagförslag och som talesperson för ALDE i asyl- och migrationsfrågor.
Det som länge plågat mig är att vi nu fått ett asylpaket på plats som ger ett bättre skydd, tydligare rättigheter och en ökad rättssäkerhet för den enskilda människan som söker asyl i ett EU-land. Paradoxen är dock att hela detta system bygger på att den som söker asyl tar sig till EU för att här på plats söka asyl. Det finns idag i praktiken inget lagligt, säkert sätt att ta sig till EU för den som måste fly från sitt hemland.
I stället är han eller hon hänvisad till vådliga, ofta livsfarliga, vägar och är helt i händerna på en människosmugglare. Mina tankar gick till den man jag nyss mötte i Malmö. Efter att hans hemstad i Syrien ständigt utsatts för bombattacker tvingades han ta sina åldriga föräldrar, sin fru och barn till ett flyktingläger i Turkiet. Han berättade att i detta gigantiska läger gick människosmugglare helt öppet omkring för att erbjuda sina tjänster - till den som kan betala. För det är dyrt! Den man jag berättar om hade betalat 10.000 euro för att ta sig i bil till Malmö. Eftersom han är läkare och förhållandevis hög lön kunde han betala för en person, men hela familjen är kvar i lägret. Detta känns ju varken rätt eller rimligt, då det ju pågår en masslakt i Syrien och
EU:s medlemsländer har bestämt sig för att ge skydd till de drabbade. Det står klart bortom allt tvivel att de allra mest skyddsbehövande aldrig någonsin kan skrapa fram så mycket pengar som det kostar. Dessutom är det förenat med livsfara, för färden kan vara allt annat än säker. vi vet att bara under 2011 så dog fler än 2000 människor i Medelhavets vatten när de med sjöodugliga farkoster försökte komma till Europa. Mörkertalet är naturligtvis stort, för många har aldrig återfunnits.
Ungefär så här har jag funderat sedan asylpaketet kommit på plats. Nu måste vi ta nästa steg och bereda asylsökande en säker och laglig väg hit, kanske via de EU-ambassader som nu etableras runt om i världen. Idag är det nationell angelägenhet att utfärda visum, det finne ingen EU-kompetens för det, men det kan man ju ändra via fördraget. Glädjande är det att Cecilia Malmström och jag har samma hållning i detta, precis som i så många andra frågor. När P1morgon på tisdag morgon ringde mig i Algeciras för att tala om detta, så var vi helt inne på samma linje. Det känns obeskrivligt skönt att det är just hon som är kommissionens representant i dessa frågor! Vårt samarbete kunde inte vara bättre.
Vid fyratiden kom vi fram och hela eftermiddagen och kvällen ägnades åt briefingmöten med Guardia Civil, Frontex och företrädare för den spanska polisen och inrikesministeriet. Vi fick som en förberedelse för tisdagens båtpatrull se kartor och bilder på det vi kunde vänta oss. Det som chockerade oss sex politiker var att vi hört så många och sett så många bilder på överlastade gummibåtar, men aldrig har vi kunnat föreställa oss att människor försöker korsa Medelhavet i leksaksbåtar, ungefär sådana som jag själv köpt i en leksaksaffär åt mina söner när de var små. Sådana farkoster är tänkta att användas av två, tre barn på en sjöstrand eller i en pool. Nu fick vi massor av exempel på fem, sex vuxna i en sådan båt på öppet hav. Årorna går av direkt det blir vågor, så man har ingen chans att komma någonstans. enda hoppet står till Frontex eller sjöräddningen. Tack och lov är de oerhört aktiva och skickliga att via flygplan, helikopter och båtar komma till räddning.
Under mitt första år här i EßP så arbetade jag med Frontexförordningen. Första paragrafen handlar om att rädda liv. Ett stort avsnitt som jag fick in handlar om att sprida kunskap om mänskliga rättigheter i varje operation, för varje person som deltar och det redan på utbildningsstadiet. Därför var det väldigt roligt att prata med en av poliserna från Guardia Civil om MR. Min förvåning var stor när han ur sin jackficka tog upp ett litet häfte, vad man får och inte får göra som Frontexmedarbetare, i rött resp grönt. Min policyadviser Valerie sa: men Cecilia, detta var ju ett av dina förslag! Så härligt att se att det man säger verkligen kan återspeglas i verkligheten, hos den enskilda på fältet!
Båtpatrulleringen var spännande. Tidigt fick man larm om två överlastade båtar och 19 män och en kvinna räddades till säkerhet på Frontexbåten. Sedan fördes de i land, genomgick den ritual som ingår med intervju, fingeravtryck och sedan fördes de till ett låst korttidsförvar till nästa dag, då de skulle föras till ett mottagningscenter.
Jag fick gå in till kvinnan som fått en egen cell. berättelsen hon gav mig kommer att följa mig länge, länge. Hon kommer från Kamerun. Gifte sig tidigt och fick fem barn. För några år sedan dog hennes man och det var då som infernot startade. Hennes svärföräldrar skyllde mannens död i cancer på henne, tvingade henne att ge dem alla barnen och uteslöt henne ur familjen, eftersom det var hon som gett mannen den onda anden. Hon lämnade då Kamerun, lyckades ta sig till Marocko, där hon tillbringade nästan tre år med olika slags jobb för att kunna samla in pengar att ge till en människosmugglare att hjälpa henne att komma till Europa.
Återigen ett levande exempel på det orimliga i att tvinga flyktingar att vara här för att kunna söka asyl! Via den vådliga båtfärden hade hon nu nått Spaniens kust. Jag rådde henne att bara hålla fast vid sin berättelse, aldrig ändra den eller känna skam att berätta den. Det som är kulturell sedvänja i Kamerun är tack och lov skrock och vidskepelse i EU.
Det var med smärta som vi omfamnade varandra och tog adjö, jag för att återgå till fortsatt arbete tillsammans med mina fem manliga, starka, väletablerade kollegor, hon för att tillbringa natten på en cementbrits, inlåst bakom galler och alldeles ensam. Men mötet berikade oss båda. hon kommer att bo i mina tankar väldigt länge.
PS: Indalo är en förhistorisk magisk symbol, liknar en männisika som fångar en regnbåge, som dateras till 2500 fKr. Den återfanns i Velez Blanco i Spanien och ska symbolisera framgång och styrka. DS
