Return to Romania
Debattartikel i Tidningen NU
”Return to Romania”. Det var det vanligaste svaret jag fick när jag för några dagar sedan, när jag hade en lucka mellan två möten, pratade med en handfull romska tiggare i centrala Stockholm. Alla har de barn eller åldrande föräldrar som behöver mediciner, operationer eller annan sjukvårdsbehandling och för att ha råd att bekosta detta reser de ut i Europa för att tigga ihop pengar för sig själva och sina anhöriga. Målet är för dem att återvända hem. Det är oklart hur mycket de lyckas tigga ihop per dag, men det står helt klart att ingen människa önskar sig ett liv som tiggare. Förtvivlan har lett dem till detta när de inte sett någon annan utväg. Det är ingen människas framtidsdröm att åka till ett främmande land för att tigga, utan ett bevis på desperation.
Situationen för romer är i flera av EU:s medlemsländer helt fruktansvärd. Omedelbara åtgärder måste nu sättas in så att romerna i alla medlemsländer ska få den drägliga livssituation som de har rätt till. Det är inte rimligt att de ständigt flyttar från stad till stad i Europa för att tigga ihop till så basala rättigheter som sjukvård. Naturligtvis är det varje medlemslands ansvar att garantera dessa grundläggande sociala rättigheter för hela sin befolkning.
Det är slående hur det i den svenska debatten verkar som om fenomenet är nytt. Romerna har stigmatiserats och förföljts i århundraden. Deras situation i länder som Rumänien, Frankrike, Slovenien och Ungern är förfärande. Redan när jag var riksdagsledamot agerade jag när vi nåddes av rapporter om tvångssteriliseringar, diskriminering i sjukvården, uteslutning från arbetsmarknaden och skolsystemet, bostadssegregering och så vidare.
I den ekonomiska krisens kölvatten har romerna fått det allt svårare. På EU-nivå har vi satt in romastrategier och under de senaste sex åren har EU betalat ut 50 miljoner euro för att ge romer bättre skolgång, hälsovård och boende. Men människorättsorganisationer larmar dock gång på gång om att en stor del av dessa pengar inte når sina mål, utan fastnar i bland annat administrativa kostnader eller används för att fylla ut medlemsländernas budgetunderskott i stället för att komma romerna till del. Därför måste kommissionen följa upp detta och se till att pengarna verkligen leder till de handlingsplaner och åtgärder som de är avsedda för.
Att bekämpa stigmatiseringen, förtrycket och diskrimineringen mot romer är en europeisk angelägenhet som måste lösas både nationellt och på EU-nivå. Men det räcker inte med pengar. Den största förändringen måste ske i våra attityder. Det är förfärligt att jag år 2013 fortfarande möter unga tjejer i Sverige med romsk bakgrund som inte vågar säga att de är romer förrän de redan har ett jobb eller redan har fått en pojkvän. Annars vet de att de är helt borträknade. Vi måste inse att varje människa är lika mycket värd oavsett vem man är eller varifrån man kommer. Det handlar även om att samhället måste göra upp med sina fördomar. Därnäst måste medlemsländerna och medborgarna erkänna att romerna än i dag är systematiskt utpekade, förföljda och satta på undantag. Bara så kan vi åstadkomma en förändring.
Det är viktigt att komma ihåg att alla tiggare inte är romer och alla romer inte är tiggare. Vi måste våga prata med dem och bjuda in dem. Visst är det enkelt att ge ett litet ekonomiskt bidrag till den som sitter på gatan och tigger. Men vi måste också stanna upp och fråga dem varför de sitter där och fryser. Vi måste våga se romernas utsatthet. För Sveriges och alla andra medlemsländer handlar det om att erkänna historiens övergrepp, göra upp med dessa och ange en ny färdriktning där vi säkrar romernas grundläggande rättigheter.
