Sverige blir igen en ankdamm

I vår tid, som kännetecknas av ett enormt utbud på mediaområdet, är det inte utan att man tar sig för pannan idag. Mångfalden ser förvisso på ytan ut att ha tilltagit: det finns massor av kanaler, bloggar, nättidningar osv. I själva verket har mångfalden uteblivit. Det är samma sorts ”gör om mig-, sup ner dig-, svara på larviga frågor och vinn en miljonprogram” och tomt och innehållslöst babbel i alla svenska TV-kanaler. Mångfald har blivit ännu större enfald. Pinsamt är vad det är.

Dagstidningarna ser ut att välja samma väg. Svenska Dagbladets superkorre Richard Swartz försvinner efter 40 år på svenskan efter att ha tackat nej till ett sniket erbjudande om att bli radbetalad frilansare.

Rolf Gustavsson möter samma öde. Kontoret i Bryssel försvinner och den i särklass skickligaste och mest uppskattade EU-journalisten åker hem för attt sitta på elefantkyrkogården tillsammans med alla andra proffs.

I en tid av ekonomisk kris där papperstidningarna måste se om sitt hus ändra inriktning är självklart. Men nog borde man kunna konkurrera med kvalitet och tänka i termer av att möta en någorlunda insatt läsekrets med bättre korrar och smartare innehåll kan man tycka. Eller har hela mediasverige valt att slå in på enfaldens väg? Ska vi alla förlita oss på omvärldsbevakning som baseras på bristfälligt insatta journalister som googlar och följer andra riktiga korrar via nätet? Lever vi i en globaliserad värld eller inte? Ska jag omedelbart säga upp mina prenumerationer på papperstidningar och uppdra åt mina medarbetare att stå för min fortsatta bildning via webben?

Berättelserna om människor, länder, religioner och kulturer är inte längre var mans egendom via utstationerade korrespondenter, vars återgivning jag baserat mitt arbete på och älskat att ta del av. Vad de gjort för allas vår allmänbildning och empati går inte att klä i ord.
Jag är arg.
Och besviken.