Vem vill leva i ett kulturellt U-land?
Igår kom ett utspel från kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt. Låt mig börja med att säga att jag, som kulturpolitisk talesman för FP, inte kände till artikeln i DN. Inte heller instämmer jag i förslagen. Tvärtom känner jag ett behov av att markera ett tydligt avstånd till idén att slå samman Operan och Dramaten.
Förslaget visar med all önskvärd tydlighet på en betydande okunskap om de båda kulturinstitutionernas historia. Den som inte kan historia riskerar att bli fångad i nuet.
I den finansiella turbulensens tid har Sjöstedt fallit för frestelsen att se snabba ekonomiska besparingar genom att slå ihop nationalscenerna. Jag menar att det är fullständigt orimligt att landa i den slutsatsen om man är förtrogen med de båda kulturinstitutionernas olika verksamheter.
Operan och Dramaten tillkom på 1700-talet. Operan blev scenen för operakonst och dans, Dramaten för talad teater. De har under historien tidvis haft gemensam organisation, tex under en tid efter att Dramaten brann 1825.
Men redan på 1800-talet förstod man att deras olika verksamheter var så väsensskilda att de behövde utvecklas var för sig. Så fick de varsitt hus och Sverige två nationalscener.
Operasångare och talande skådespelare har helt olika sätt att arbeta och förfogar över olika redskap för att gestalta respektive konstart. Operakonst bygger på musik och kräver många musiker, repetititionslokaler och ett helt annat sätt för ensemblen att repetera och arbeta än för talteater.
Jag har idag lämnat ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur talteater respektive opera organiseras i jämförbara europeiska länder. Det tar några dagar att få svaret, men jag anar att jag vet det. Alla våra nordiska huvudstäder härbärgerar ländernas nationalscener, både för talad teater och för operakonst. Självklart har dessa varsitt hus. I Oslo invigdes förra året en alldeles nybyggd opera, i Köpenhamn finns ett nytt operahus, likaså i Finland. Detta för att bara nämna ett par exempel.Runt om i Europa ser det likadant ut.
I Sverige börjar vi inta strykklass. Vi kan numera inte ens utbyta gästspel med våra nordiska grannländers operahus, vår scen är för liten och maskineriet för otidsenligt! Jag och mitt parti beklagar detta.
Tyvärr är det inte vårt partis politik, beslutad på partiets landsmöte 2007, som Sjöstedt uttrycker. Landsmötet, vårt högsta beslutande organ, antog då det kulturpolitiska program som även Sjöstedt var med om att skriva. Inte ett ord finns om en sammanslagning av våra nationalscener i detta program. Tvärtom visar vi att vi slår vakt om nationalscenerna och vill vidareutveckla dem.
Vi lever i en globaliserad värld. Detta betyder att vi studerar, arbetar och forskar runt om i världen. I Sverige utbildar vi sångare och musiker för hela världen. Var man än reser så kommer man att hitta förstklassiga sångare och musiker på de stora scenerna och i de bästa orkestrarna. Det har vi gjort sedan Jussi Björlings och Birgit Nilssons storhetstider och gör så än idag. Jag är stolt över detta.
När det gäller talteater framhåller jag bara ett namn, en person som betytt mer än vi kan formulera i ord: Ingmar Bergman. Han är legend och ett lysande föredöme och inspirationskälla för skådespelare, regissörer och filmare över hela världen. Varje år samlas många av dessa på Fårö för Bermanveckan. Sverige är ett Mecka för dessa. Vi har ett arv och en tradition att förvalta!
Regeringen har anslagit medel för en stor Bergmanfestival. Det var en väl avvägd och klok insats som regeringen gjorde, strax efter att Bergman dött. Festivalen hålls för första gången i juni i år. Dramatens fd chef Staffan Valdemar Holm är konstnärlig ledare och ansvarar för planering och genomförande av den.
Just idag har jag haft besök av honom här i riksdagen. Jag hoppas att vi ska samarbeta kring ett väldigt spännande och annorlunda projekt där tio av världens mest välrenommerade teatrar, bla nationalteatrarna från Berlin, London, Budapest, Tel Aviv, Amsterdam och Wien inbjudits att gestalta Obama Victory Speach. Man kommer att uttolka Obamas politiska retorik i hans segertal. Naturligtvis ska detta ske i politikens hemvist i Sverige…
Att just nu, när världens blickar riktas mot Stockholm inför denna första Bergmanfestival, göra ett utspel likt det Medeleine Sjöstedt gjort måste vara att skjuta sig själv i foten. Rejält! Bilden av Sverige kan påverkas av hennes utspel.
Nästan alla länder jag känner till har minst en nationell scen för talteater och en för opera, i Europa, Nordamerika, Australien och Asien. När det gäller Afrika och Sydamerika är jag inte lika bevandrad, så där kan jag inte uttala mig. Men den sak vill jag slå fast: jag vill inte leva i ett kulturellt u-land!
Det vill inte Sarkozy i Frankrike heller, som härom dagen gjorde utfästelser om stora satsningar på kultur, särskilt litteratur, inte heller Obama, som gör rejäla satsningar på konst, musik, teater och dans i USA.
Tony Blair sa i ett tal: Det land som satsar på kulturen blir inte bara ett bättre land att leva i, det blir också på 2000-talet ett mer framgångsrikt land. Tänk om vi hade några ledande politiker som tänkte så även här hemma i ankdammen!
